På sexmånadersdagen efter diskbråcksoperation nr1

 Idag är det sex månader sedan jag opererade mig för första gången för diskbråck. Jag blev bara sämre efter den operationen. Det är inte så konstigt med tanke på att de tog fel diskbråck. Nog för att jag har några att välja mellan. Fyra för att vara exakt.

Det konstiga är när man är så sjuk och har så ont är att man inte är rädd. Jag var i alla fall inte rädd när jag åkte ner där på morgonen efter att de hade väckt mig tidigt för att duscha med den mysiga decubansvampen som förstörde hela min hy.

Det jag tyckte var mest störigt var att jag inte fick gå upp och kissa precis innan operationen, efter jag hade duschat för jag var jättekissnödig.

När jag kom upp på avdelningen ringde jag till min make som kom och hälsade på med sin bror. Jag hade fruktansvärt ont och var hög som ett hus på smärtisar. 

Jag kunde knappt ändra läge i sängen själv för jag hade så jäkla ont. Jag fick någon mat men orkade inte äta och hade jätteont i vänstersida höft.

Jag hade inte blivit av med nervsmärtan och mitt huvud var i en smärtdimma som man får av nervsmärta. 

Ärr efter diskskbråcksoperation, även känt som kasslerstygn

Så här ser diskbråck ut. Jag fick ett helt rör fullt med diskbråck att titta på som souvenir av läkaren

Diskrbåck, jag trodde de hade opererat den stora pilen men de opererade den över.

Jag har diskbråck i alla dessa nivåer

Diskbråck i fyra nivåer

Mitt älskade te

Gå bordet from hell

Samma kväll som jag opererade mig.

På kvällen efter att min make och Sven hade åkt hem så skulle de promt ha upp mig och gå på toa. Jag tyckte att sjuksköterskorna var dumma i huvudet och kräktes ner hela dem och mig själv av illamående.
Det var en väldigt konstig känsla att ha känsel i benen igen. Att känna gruset på salsgolvet under fötterna är nog en av de konstigaste upplevelser jag har varit med om. Jag klarade ingenting själv så ont hade jag.

Jag hade mer ont än innan operationen även om jag hade fått tillbaka känseln i båda benen.
Jag låg mest. Natten innan jag skulle åka hem, vaknade jag av att jag hade så ont och gick upp och ut i korridoren. Min högra fot försvann där och då och har inte kommit tillbaka sedan dess.

De skickade hem mig på tisdagen jag tyckte de var nuts för jag hade ju fortfarande apont.

Jag ringde och grinade några gånger till ortopedmottagningen för jag hade så ont. Det gick inte att leva med den smärtan. 

Jag stod alltid snett( jag vet att bilden är liggande när den borde vara stående men jag kan inte rätta till den) och jag menar alltid snett! Hela jag var sned.
Alltid sned och aldrig kunde jag sätta ner foten.
Jag gjorde min sjukgymnastik varje  dag, gick på mina promenader även om jag mest ville lägga mig i en snödriva och dö varje gång jag skulle utanför dörren.
Jag blev inget bättre. Jag blev sämre och sämre.Men jag tränade som en galning och fick tillbaka kontakten med mina magmuskler.

Tiden gick och jag fick tjata mig till ett återbesök där de kom på att de hade viss opererat fel och jag kunde inte böja upp tårna på höger fot och fick åka fram och tillbaka till akuten några gånger.
och jag fick operera om mig i slutet på mars på en söndag.

Väskorna fick jag i julklapp och de är helt tomma. Jag står snett.

Jag trodde verkligen att jag skulle kommit längre än så här. Jag trodde jag skulle jobba nu och vara tillbaka på rutan "normal" jag trodde en massa saker men så är det inte.

Visst jag mår mycket bättre nu än för sex månader sedan. Men jag är inte frisk, jag har fortfarande ont, jag kan inte gå som andra och jag har ingen fot, sämre balans, jag är mindre rörlig.

Men som sagt, jag ligger ju inte bara still längre i sängen för att jag inte kan röra på mig. Nu ligger jag i sängen och läser eller ser på tv. Det är framsteg om något. Plus att jag kan gå ca 300 meter utan att stanna och vila.