Jag är ledsen på mig själv.

Det gick inte så bra på stranden som jag hade tänkt mig. Vi åkte till Abborrtjärn. Jag har aldrig varit där och vägen ner till stranden var för en väldigt brant gräsmattebacke. Som var väldigt jobbig att gå nerför, gissa vad den då var uppför?
Vi la ut badlakanen på gräsmattan och jag satte mig ner. Det högg i ryggen. Fy farao för dessa hugg. Det är hemskt. Jag vet inte hur jag ska beskriva dem förutom att de verkligen gör svinaont.  Jag försökte lägga mig ner på gräsmattan och tänkte att den skärande känslan skulle försvinna. Men icket. Det blev bara värre.
Jag var så nära på att börja grina där. Men jag biter ihop.

Jag är så dum mot mig själv ibland. För jag vill inte visa när jag har så ont. Sven märker ju  på en gång ( maken med, men han var inte med på stranden) och han är så himla fin mot mig och ställer upp. Även om vi tjaffsar och är mest som syskon är. Konstant hela tiden så tycker jag verkligen hemskt mycket om honom. Han är så himla snäll.Han bar min handväska upp till bilen och gick riktigt sakta med mig och stannade när jag behövde stanna utan att jag behövde be honom att gå saktare eller säga till att nu orkar jag inte ta ett steg till just nu.

Grejen är att jag vill kunna visa Jannicke allt här uppe som jag tycker är fint och bra här uppe i Norrland. Jag vill fortfarande vara som innan jag blev sjuk. Jag vill orka och  klara av lika mycket som innan och jag vill inte visa att jag är "svag" och inte orkar och har så himla ont. Jag blir så besviken på mig själv när jag inte kan. Jag har dåligt samvete för att jag inte kan. Jag har dåligt samvete för att jag inte orkar visa. Orkar länge. Inte kan När jag har ont. När jag inte kan som förut. Det känns som jag är den som håller alla tillbaka för jag inte orkar så länge. För att jag måste ligga i sängen och vila. Jag känner mig som en dragkloss som bara är till problem. Jag vet ju att Jannicke och Sven hade kunnat lega där på stranden i massor med timmar och badat och haft det roligt. Läst en bok och legat på mage och tittat på krypen i gräsmattan. Värmts upp av solen och bli så där härligt sommriga som man blir på en svensk sommarstrand vid en insjö.

Jag och Jannicke

Men jag klarar inte stranden längre. Jag klarar inte att sitta eller ligga på gräsmattan. Jag blir så himla ledsen över det. För jag tycker faktiskt att det är härligt att ligga på gräsmattan ute och läsa. Eller sitta ute och äta i solen. Men jag klarar inte det. Jag får ont. Det skär i ryggen och jag vill grina. Men jag gör inte det. Jag kan inte ens tänka när det skär så där i ryggen. Jag håller bara ut för att jag vill inte förstöra för de andra. Även om de säger att det inte spelar någon roll. Så gör det det. Jag är rädd för att bli partypoopern i gänget som är jobbig att umgås med för att hon inte kan som andra. Inte orkar. Har ont. Måste anpassas efter. Jag är riktigt ledsen just nu på mig själv.

Jag känner mig egoistisk som alltid måste ligga i soffan. Nu när vi är fler hemma än tre. Att jag inte klarar av att gå 300 meter utan att stanna. Att det är jag som bara hamnar efter och att jag är långsam. Att jag inte kan spela klart ett brädspel med svärisarna utan att ligga i deras hammock och inte se vad som händer runt bordet för att jag har ont. Att mitt ben inte klarar saker och ting. Jag klarar inte av det helt enkelt. Jag har ont. Jätteont.

Jag vill leva inte bara överleva.