På jobbet har jag stort tålamod. Jättetålamod. Men med mig själv. Nej, vet du vad, där går gränsen.
Det är något jag måste träna på. Jag måste träna och bli bättre med att ge mig själv tålamod, att ge min kropp den tid den behöver nu. För att bli frisk. För att orka med hela livet, för att klara av att arbeta. För att kunna bära upp mig.
Idag fick jag ett litet aha moment, när jag steg upp ur bassängen om hur tung jag är, hur grymt mycket min kropp faktiskt väger. Även om den väger 17 kg mindre än för ett halv år sedan. Men för varje steg upp ur bassängen som jag tog på plankan desto tyngre blev jag. Desto mer kände jag hur mycket jag faktiskt väger. Vad jobbigt det är att gå runt och bära på den vikten. Att min rörlighet försvann och min ryggvärk kom med besked( fast ryggvärken har jag hela tiden) . Men det var ett wake up call. Att fortsätta med min viktnedgång. Att inte klappa mig på axeln än och säga bra jobbat.
När man är där i vattnet och verkligen kan röra på sig. Obehindrat med rak rygg, utan att det blir tungt eller jobbigt eller man dör och vill lägga sig i en snöhög och bli översnöad för att det är så jobbigt.
Utan det är så härligt, kroppen är lätt, ryggen blir längre, man har inte ont. Man kan verkligen, VERKLIGEN, röra på sig fritt. Det är en sådan enorm frihets känsla att ligga där i vattnet och bara guppa runt.
Att kunna guppa runt. Det gör livet värt att leva.
Jag kommer på mig själv att redan ta ut segern i förskott, jag smågluttar på badhusets egen vattengympa tid på torsdagar. Jag som knappt kan gå 600 meter och jag vill redan tillbaka på torsdag. Bara för att det var så skönt. Jag skulle behöva tygla mig själv. Sätta in bromsen så jag inte bränner mig.
Jag måste lära mig skönheten i att låta kroppen vila och läka och bli hel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar