dagens promenad

Jag och Maken gick på en kvällspromenad, en lång sådan. Vi gick ända till bron som Maken cyklar över för att komma till rätt sida staden där hans skola är. Jag är riktigt stolt över mig själv. Jag hade kramp tidigare under kvällen i benet men jag tog mediciner och tänkte att om jag går bort det kanske det blir bättre. Så jag gick med maken och gick lite till och gick och gick. Fast jag stannade och stannade och stannade och sträckte på ryggen.
Jag är riktigt stolt över att jag gick så långt. Jag är glad över att gå så långt. Det är konstigt det där. Jag motarbetar mig själv när det kommer att gå på gruset men här, här där jag kan gå på asfalt. Jag tror att det är en mer mental bit. Att det är lite tråkigt att gå i häggnäs för att jag har gått där så många gånger.Fram och tillbaka och fram och tillbaka. Men samtidigt det är otroligt vackert där. Men här kan man gå på asfalt, i cirklar med Maken. Det toppar liksom den friska luften, den underbara naturen och ensamheten i skogen.