Vänner

Jag vet att många människor, speciellt kvinnor, men även män, känner sig ofta väldigt ensamma. I vänskapen till andra än ens partner i livet.
Jag vet att jag känner mig ensam trots att jag har fina vänner lite här och där i landet. En del fina vänner har jag harigenom bloggen och de har jag aldrig någonsin träffats, men det känns som vi är vänner ändå.  Väldigt fina vänner som bryr sig. Men något kompis gäng det har jag inte. Inte så där som i tjejfilmerna där alla har stora härliga middagar, dricker rött vin och skrattar åt interna skämt och har tända ljus i höstmörkret och kinesiska lyktor i fönstrena. Du vet sådana. Med någon fånig dans i mitten.
Jag vill ha det där fast minus rödvinet, ja, så vuxen är jag inte för jag tycker inte om rödvin. Sedan kan jag ju inte dricka nu heller för något som kallas piller som jag stoppar i mig.

Men endå, jag längtar efter ett härligt häng med massor av bullrigt skrattande kvinnor över att sitta där på en köksstol i tända ljus sken och bara skratta så man trillar av stolen.

Men jag vet många som inte har det så, de flesta jag känner har de inte så. De flesta jag känner har vänner över hela sverige, eller världen. Några här och där som de åker och hälsar på. Att alla är spridda för vinden och man saknar dem något otroligt mycket. 
Det är väl så det är att vara vuxen. Man kan inte bara hänga med alla i samma område, för de har alla flyttat och även en själv.
Alla jag känner har vänner på olika delar av landet. Därför tror jag alla någon gång känner sig ensam. Ensam men inte vännlös, bara att de är så långt borta att man längtar efter dem något otroligt.

Nu undertiden jag är västerås ska jag försöka träffa de som bor i närheten som kan och vill komma och hälsa på. För jag vet inte om jag orkar både en lång bilresa och vara trevlig och sedan åka hem igen.
Nu saknar jag de i Västerbotten med. Aldrig är man nöjd.

Så jag saknar er vänner som jag har. Tack för att ni finns i mitt liv.
Kram