Jag vaknade nyss, med känslan av makens armar omkring mig saknande. Sen rätar jag ut bröstkorgen som på något sätt verkar ha fastnat i ett hopkrymt läge och andetagen är jobbiga att ta. Jag minns hur vi somnade, i soffan. Jag med en randig kudde som stöd för min nacke och du med armarna runt min jeansbeklädda höft och huvudet på min gråa långärmade tröja. Men där är han inte nu. Istället sitter han vid sin dator med hörlurarna på och pluggar. Han tittar mot mitt håll när han märker av att jag rör mig och säger: "Har du sovit gott?"
Jag ler och sträcker armarna ut från kroppen i ett försök att sträcka på kroppen utan att sträcka ut ryggen.
Det är så underbart att vakna och veta att jag är i samma rum som honom. Samma lägenhet som honom. Han jag älskar mest. Åh, denna underbara kärlek. Den underbara känsla av att han är några meter bort. Jag kan gå några steg, pussa honom i nacken och känna på honom.
Shit vilken känsla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar