Nervsmärtor och andra benstrofer

De senaste veckorna har jag haft mera nervsmärta i benet. Jag har inte riktigt velat erkänna det för mig själv. I början kändes det bara "konstigt". Det har kommit som en smärta i höften och en lätt strålande smärta i vaden. Det har byggt upp mer och mer och idag vaknade jag av smärtan. Den är så tydlig och så stor. Jag menar vaknar man av att man har ont i benet då är det stort. Det känns trist. Det är inte ens skit att ha ont längre. Bara tråkigt. Hur dumt låter inte det?
Har jag vant mig då? Vid smärtan? Kan jag leva så här? Nej, inte direkt.

Idag har jag jätteont, annars skulle jag inte vaknat på morgonen utav benet, jag har börjat få mer och mer kramp igen. Det spökar med mig benet. Jag är helt okej från huvudsvålen till nackens slut. Sen börjar problemen för mig. Kroppen alltså, vilken grej. Jag tror det kan ha att göra med all nysning och hostning som jag har gjort den senaste veckan och att jag inte gjort sjukgymnastiken på några dagar för att låta kroppen bli frisk.

Men alla har vi våra bakslag av något slag. Jag försöker verkligen tänka så när jag har extra ont. När benet bråkar med mig extra mycket, när ryggen är överjävlig. Att det finns andra människor som har det värre, även om det inte är till någon tröst i någon riktig mening men då känner jag mig mindre ensam.

För grejen är att jag tycker att man ska få känna som man känner och inte få dåligt samvete för att någon annan har det värre. För man har rätt till sina egna känslor. Det är att man inte ska känna sig ensam om sina känslor, för det är man inte.
Det är det som är det viktiga i "någon annan har det värre än du".