Rehabiliteringssamtal med arbetsgivare och Försäkringskassan

Idag är en stor dag för mig. Jag ska dels till ryggvattengympan och rehabiliteras. Direkt efteråt blir det att åka till Vindelns kommuns kommunalhus.

Där ska min framtid avgöras, ja alltså den avgjordes ju redan för ett år sedan på jobbet när jag blev skadad och fick diskbråck. I januari när jag opererade mig första gången och i mars när jag opererade mig andra gången.

Men nu handlar det om jobbsituationen. Om hur jag ska kunna återgå till arbete. Grejen är att jag vill verkligen jobba, fast det tror jag att alla vill i grund och botten. Alla vill göra rätt för sig och bidra till både samhället och sig själv så att man har rätt att leva det liv man själv lever. Sen om man blir sjuk och det inte går.
Då skäms man, jag skäms för att jag inte kan bidra just nu. Även fast det är helt tokigt, jag har betalat skatt sen jag var 16 år och började arbeta för första gången. Jag har redan betalat min försäkring mot sjukdom och har rätt att bli frisk och få pengar av min betalade försäkring.  För det är ju det försäkringskassan är. Det är en kassa där man som skattebetalare betalar en del av sin lön för att få sjukpeng när man är sjuk.
Men endå skäms jag.

Jag vill jobba, ha ett meningsfullt arbete, ett arbete som min rygg klarar av. Där jag klarar av 8 timmars arbetsdag och heltid. Ett jobb där min rygg inte riskerar att bli trasig igen.

Idag börjar det avgöras. Min framtid. Äntligen får jag mitt lagliga rehabsamtal som man ska ha två till fyra veckor in enligt policyn som kommunen har några månader sent.

Det ska bli spännande och ja, jag är nervös. Jag hoppas på det bästa. Alla papyren är i ordning nu kan jag inte göra mera än att försöka njuta av det varma vattnet vid vattengympan. Åka till Vindeln och komma till mötet i tid.

Göra mitt bästa. Även om jag inte har någon dagordning att förhålla mig till.

Wish me luck säger jag bara.
Jag har tagit på mig mina finbyxor, min esprit top i lila och ett svart halsband med ett hjärta på. Jag hoppas det är dressat nog. Men lite nervös är jag.

Jaja, det går väl bra hoppas jag.