5 månader idag

Igår var det fem månader sedan jag blev sjukskriven på heltid. Fem månader har gått och jag har ont och har plågats och opererats två gånger och inte är jag bra än. Jag har fortfarande väldigt ont även om jag inte är inne i smärtdimman i huvudet.
Jag är sjukt irriterad på att doktorerna har kastat bort tre månader av mitt liv på att operera fel nivå eller varför inte ta båda diskbråcksnivåerna på en gång. Att jag hade mera ont efter första operationen än innan. 
Att jag inte fick rätt rehabilitering förens nu.
Att jag var tvungen att operera om mig för de hade visst räknat fel när det kommer till mina kotor i ryggraden.. Att tre månader av mitt liv bara är bortkastade i smärtdimman för att läkarna inte kan räkna.

Det är först nu jag har börjat få adekvat rehabilitering med ryggvattengympa, dubbel sjukgymnastik och rätt sorts smärtlindring. Första inledande rehabsamtal på jobbet. Det börjar verkligen hända saker och det är inte längre bara jag som måste driva min rehabilitering till tusen. Det är inte jag som måste pusha och skälla och gnälla och grina för att vårdapparaten ska fungera runt mig.

Det är väldigt skönt att sedan två veckor tillbaka, få den rehabilitering som jag behöver. Det spelar ingen roll hur långt jag behöver åka för att få vård. Det handlar om att jag verkligen vill bli bra. Jag vill verkligen leva.

Det jag inte har varit beredd på under dessa fem månader är att det ska ta sådan lång tid och att det går långsamt. Det är mest det som är jobbigt. Fast det är väl med det som med resten av livet det finns inga snabba lösningar, bara att genvägar blir senvägar.