Hej Svar till dig

svar till dig! sa...

hej igen! Vad kul att du svarade så långt på min kommentar:) gud vad jag känner igen mig när du skriver om hur man blir och känslan av att bara förändras som person och inse vad som är viktigt.. Jag vill så mycket och blir lätt frustrerad och ledsen när jag inser att nej, kroppen vill fortfarande inte flyga upp och dansa och springa. Jag har inga bättre ord än att jag bara ja-ade högt och nickade och skrattade när jag läste detta svar för det är verkligen så mina egna tankar är! Jag fick detta för 3manader, och det smällde av på ett gympass, därefter fick jag se världen från 45 grader vinkel. Jag hade groteskt ont och förstod ingenting. Det blev en vända hos akuten och läkare men fick inte mycket hjälp. Jag gick hos naprapat sedan dag 2 och fick hjälp. Jag kom igång snabbt och jag trodde jag var läkt och började jobba. Sen kom ischias i mitt ben.. sen i båda. Och då sökte jag vård. Gjorde mr och fick min diagnos. Men det blev bara värre och jag minns knappt allt var i en smärtdimma. Jag minns hur jag grät i timmar och hela nätter och jag klarade ingenting. jag fick känselbortfall i hela ben och fötter, jag kände mig halv, från navelen levde jag typ. Jag kunde inte gå, blev yr och jag sov mest igenom dagarna eller bara låg intill okontaktbar. Det gick så långt att jag inte hade kontroll över min blåsa och då sökte vi akutvård. Blev inlagd, ny mr och väntan men jag slapp operation! jag har aldrig velat det och blev glad. Kom hem efter några nätter och varit hemma i nagra veckor. Jag kan gå! Med kryckor, och jag har fortfarande enormt ont och ischias och känsel/domningar trots 12 tabl var dag. jag har precis börjat med sjukgymnastik och tens. jag är kraftigt nedsatt i min kropp och än så länge klarar jag vara vaken längre, gå lite snabbare än en snigel och vara utan smärtdimman ibland! Det är lycka. Försöker lära mig acceptans, tålamod, och att lyssna på min kropp.. Jag vill börja med vattengympa och längtar tills mina ben är kapabla till det. jag älskar att träna. Livet är begränsat och det är tufft när jag bara är 20år. Men jag ska ta detta som en erfarenhet. oj detta blev jättelångt! Hoppas du inte blev uttråkad. Jag håller mina tummar för dig. Tack för du tog dig tid!:) kram!

Klart jag orkar läsa, jag orkar svara med! Det är inte tråkigt att läsa om andras diskbråck. Det gör att man känner sig mindre ensam. Du är ung, men du är inte ensam om att vara ung och ha diskbråck.
Min vän E hon är 23(visst E?). Jag är 27 år. J hon är i 30 års åldern och B han är 21 år gammal. Ensam är du inte. Även om det är skit att ha diskbråck.

Jag vet att det här låter skit, men du. Detta kommer ta tid. Fruktansvärt lång tid och det är bara att lära sig förhållningssätt och nya synsätt på livet.  Jag hoppas dina diskbråck läker så du slipper operera dig och ha ont resten av ditt liv. Vet du, mitt bästa tips är att ha inte för bråttom hur konstigt det än låter.

Även fast jag tycker att mina operationer har varit guld värda. Jag är så mycket bättre än innan så är beslutet ditt. Man slipper smärtdimman även om man fortfarande ont efteråt. Jag vet folk som inte går på några mediciner alls efter deras diskbråcksoperationer. Men du gör självklart som du vill. Det är din kropp.
Men behöver du en dag operera dina diskbråck ska du inte vara rädd för det alls. För det är så mycket bättre än innan.
Men om du "vill för mycket och har bråttom" det kan kroppen ta mer skada av en att vara till nytta för den.
Så känn efter ordentligt vad du klarar av och inte klarar av.

Det är jobbigt med smärtdimma, jag hoppas du kommer ur den illa kvickt och att du blir smärtfri så snart som möjligt

Kram  på dig och lycka till. ( nästa gång svarar jag i kommentarsfältet)