Min make sitter och gör fysik B prov just nu. Musiken är avstängd och man hör hur geniknölarna gnuggas. Jag är faktiskt lite granna avundsjuk på honom.
Det känns som att han äntligen har kommit igång med sitt liv. Du vet pluggar, jobbar, motionerar, rör på sig. Har framtidsplaner, ett sikte och ett mål. Jag sitter och är avundsjuk.
Jag vet rent logiskt att jag inte borde vara det med tanke på att vi har precis samma möjligheter. Det är bara det att jag vet inte när jag kan sätta igång med mitt liv än.
Jag står och stampar. Nej, förresten, jag ligger och stampar. Jag vet att jag gör framsteg, det går bara så sakta. Jag blir galen på denna långsamhet.
Jag vet att en operation inte fixar allt. 95% av arbetet sker efter operationen och operationen i sig ger mig bara möjligheterna till att bli så bra som jag kan bli. Men jag är lite less nu. Jag är less på att inte kunna lita på min egen kropp. Att bli sviken av min egen kropp. Att min kropp inte bär det jag vill att den ska kunna göra.
Jag vill helt enkelt mer än vad jag klarar av. Det är jobbigt att inse sina egna begränsningar helt enkelt.
Håller med dig fullkomligt! Sitter och lyssna på mina fd kurskamrater hur de gnuggar sina geniknölar inför nästa tenta och hur de ska examineras nästa vecka på kliniska färdigheter och jag är AVIS! Jag vill oxå tentaplugga och ha skolan igen... usch! Men vi kommer tillbaka, tids nog.. gärna nu.. eller iaf snart.
SvaraRaderaKram