Sprutor och Pappa

Idag är sista dagen med Fragmin. Hallelulja Jag är förutom hudfärgad, svart, lila, grön, grå och prickig på magen nedanför naveln. Det ska bli härligt att sluta sticka sig själv.

Fast nu har jag kommit på en teknik. Man ska klämma åt om fläsket och sen ska man känna försiktigt med nålen och gör det ont, prövar man ett annat ställe att picka på, gör det inte ont då sticker man in hela nålen där. För då gör det inte lika ont att bli stucken.

Pappa sa att han var imponerad av mig och att om det vore han skulle han skita i det eller så fick de ha honom kvar på sjukhuset och binda fast honom i sängen. För sprutor det tycker han inte om! Det är väldigt konstigt med tanke på att han har varit blodgivare i massor av år.

På Bergströmska sidan av familjen så är det en inre stoltehet att ge blod. Det sitter i ryggraden och är bara något man ska göra om man är en riktig Bergströmare. Jag ger blod och så slår man sig själv för bröstet. Det är den inre stoltheten. Sen om man inte får ge blod av någon anledning som att vara för svårstucken eller ha för högt blodtryck eller få diabetes i förtid. Ja då slår man sig för bröstet och faller som en stolt krigare med en suck och säger men jag fick i alla fall ge blod 97 gånger. Men jag skulle vilja ha gett 100 gånger och få nålen. Hedersmedaljen som alla i familjen suktar efter. Jag fick ge blod fyra gånger innan jag fick för lågt järnvärde, hade för lågt blodtryck och var för svårstucken. Pappa han hade bara 4 gånger kvar innan guldnålen innan hans blodtryck ballade ur. Han ville så gärna ha den där blodgivar nålen som säger att man har gett 100 gånger. Jag tyckte han skulle frågat om att få den endå. Men han ville inte, tyckte att han inte hade förtjänat den. Det tycker jag.

Mamma har tagit kortet jag tycker det är imponerande hur hon har fått pappa att skratta och se in i kameran=)