Sorg del 3

Igår var jag ledsen och arg och låg på makens arm och grinade en skvätt. Jag hade ont och var uppriktigt ledsen och tyckte väldigt synd om mig själv. Jag har sådana dagar av självömkan. Det är tur att jag har en så bra make som säger att det är okej att gråta en skvätt och kramar om en och lyssnar.

Igår när jag grinade hoppade även Jenna upp i sängen och fullkomligt la sig över mig med huvudet över min mage och bara matte jag älskar dig var inte ledsen sen låg hon så till jag hade grinat klart.
Det är fantastiskt vad djur kan själavårda bra. Hon bara var med mig.

Jag får sådana där dagar när jag är mer ledsen över ryggen och tycker att livet är hemskt orättvist och varför jag? Varför inte någon annan? Varför kan alla andra fortsätta på i ullstrumporna som inget har hänt när hela min verklighet har hamnat upp och ner och mitt liv är så litet och futtigt och hopplöshetskänslan tränger sig in i min innersta vrå. Det gnager på samma sätt som ryggvärken äter upp allt i mitt liv. Den gnagande smärta, den brinnande känslan i höfterna och ryggen, den bortdomnade foten. Värken i ryggraden.Smärtan när någon rör vid ärrområdet. Herregud det gör ont, jag har lust att smälla till sambon när han rör där. Men de har sagt att man ska "smeka" på områden som sover som min rumpa och fot men även ärret för att nerverna ska vakna till liv fortare.

Jag vet att blockaden har släppt och efter tre veckor skulle min rehabilitering göra ett stort bakåtskutt eller bakåtloop som doktorn sa och sen skulle jag puttra på framåt för att tillsist i september hamna på den nivån som jag antagligen kommer vara på i resten av mitt liv.
Det skrämmer mig. Jag hoppas jag blir bättre än så här. Jag vill verkligen bli bättre. För blir jag inte det, ska det vara så  här. Hur ska jag då kunna leva ett fullvärdigt liv, med jobb, fritidsintressen, resor, städning, matlagning, tvättning av kläder, biobesök, konserter. ett riktigt restaurangbesök,  Skogspromenader, vanliga promenader, en dag på stan. Allt sådant som friska människor tar för givet som bara är "tråkig vardag och inte är något speciellt". Det är sådant som jag drömmer om att kunna göra igen.

Tänk att klara av att sitta en längre stund igen. Inte behöva gå och lägga sig och vila precis efter maten. Orka.

Det är väl det jag vill mest.

O.R.K.A