Hur står man ut?

Min fot, den högra, den utan känsel. Jag stör mig inte lika mycket på den längre. Jag tänker inte på att jag inte har känsel i den. Det är bara om jag går i trappor eller drar in tårna eller klämmer ihop tårna mot varandra som jag tänker vad konstigt. Eller om jag smörjer in fötterna med fotsalva då tänker jag bara tjoho hallå är du där, känseln? Eller när jag stoppar i foten i skon.
Men sitter jag bara upp och ner eller ligger i soffan eller sängen och inte gör något med den. Då kan jag inbilla mig att den är som min vänstra fot. Att den är normal, har känsel och fungerar som alla andra fötter som fungerar som de ska.

Det är konstigt att man bara kan acceptera en sådan sak som ingen känsel i en fot, eller ont i ryggen, eller känselbortfall och elfält i hela benen, i båda benen. Att man vänjer sig till den grad att man inte fattar hur förlamad ens ben är och hur rörelsehindrad man är i sig själv för att man har ofantlig smärta som man själv inte tycker är så farlig. För man har vant sig.

Det är väl kroppens eget försvarssätt mot galenskap. Mental galenskap alltså. Att den vänjer sig vid smärta och icke fungerande fötter. Jag är i alla fall glad att jag bara har ont i ryggen och ingen känsel i foten. För som jag hade det innan operationen, det var outhärdligt. Jag var på väg att tappa livsgnistan där ett tag. Verkligen tappa den.
Det är tur att jag fick operera mig igen. Att jag mår så bra som jag gör nu även om jag inte är bra än. Jag hoppas att mitt liv i framtiden kommer bli bättre att jag blir smärtfri och kan träna och göra nästan vad jag vill.