4 veckor sedan andra Diskbråcksoperationen

Den 27/4 var det 4 veckor sedan den andra operationen. Vad är skillnaden nu mot då och även innan den första operationen?

Jag säger bara det tack gode gud att kroppen glömmer smärta relativit fort.


Symtom av diskbråck : Innan första operationen:

Ni kan ju läsa om hur jag gjorde illa mig på jobbet och hur första läkarbesöket längre bak i arkivet. Finns under diskbråck.

Ingen känsel i båda benen. Ont som tusan i båda benen men mera ont i vänster än höger ben. I Vänster ben var jag nästan förlamad. Mer än i höger ben även om jag nästan var förlamad där med. Jag hade inte några reflexer i mina knä och fotleder. Jag rörde mig så sakta för jag kunde inte röra mig snabbare. Min kropp kunde inte.

Jag hade sänkt vakenhet och somnade mycket för att jag hade så ont.
Tänk att diskbråck kan göra så man får så ont så att man somnar. Jag hade fruktansvärd värk och kunde knappt gå och stå. Jag kunde gå några steg sen var jag tvungen att sätta mig ner för min kropp orkade inte gå runt. Jag låg mesta tiden. Det är först nu efteråt som jag inser hur nära en totalförlamning jag var. För mina ben hängde helt enkelt inte med. Det var en kamp att ta ett steg. Varje steg jag tog krävde en enorm vilka av mig för att få mina fötter att flytta på sig. Även att ta sig upp till sittande krävde en enorm styrka. Jag kunde inte sätta på mig strumporna själv och ofta fick maken hjälpa mig upp ur sängen och soffan. För jag orkade helt enkelt inte. Nu menar jag inte ork som i "åååh vad jobbigt jag ooorkar inte". Utan jag menar att jag kunde inte. Jag orkade inte för att jag knappt kunde göra det. Jag hade fruktansvärda smärtor. Min hjärna var som i en dimma, jag orkade inte prata länge med folk i telefon för att jag hade för ont. Jag låg mest i en dimma i sängen. Nu pratar jag inte om en pillerdimma utan en smärtdimma. Här innan operationen hade jag inte några starkare tabletter än ipren. För läkarna skrev inte ut åt mig.  Jag var i en smärtdimma i huvudet. Jag hade sådan värk så jag visste inte var jag skulle ta vägen. Jag krampade så mycket att jag ramlade ur sängen när jag väl hade lyckats somna. Jag  fick kramp. när jag satt, stod, låg, böjde tårna, Vad jag än gjorde så fick jag kramp. Hatar kramp!Samma dag som jag hade genomfört Magnetröntgen så blev jag inlagd. Hade fyra diskbråck i ryggen. Varav ett som är så stort så att jag kunde bli förlamad. Jag kunde inte somna och hade svårt att sova på nätterna av värken.


Diskbråcks symtom: Efter första diskbråcksoperationen.  

Jag hade jätte ont i vänster höft precis efter operationen. Men jag hade fått tillbaka känseln i vänster fot och i högerfot.Vilken konstig känsla det var att sätta ner fötterna och känna gruset på sjukhussalensgolv.  Sen kräktes jag. Jag hade fruktansvärt ont och bad om extra mediciner konstant på sjukhuset. För jag hade ju fortfarande lika ont i ryggen även om känseln i benen hade så gott som kommit tillbaka. På operationsdagens kväll så ville personalen att jag skulle upp på toa med gå bordet. Herregud, jag tyckte det var dummihuvudet. Jag hade så ont, jag ville inte upp och gå. Jag hade skitont.  På söndagen ett dygn efter min operation första gången jag var uppe själv med kryckorna så vaknade jag på  natten. Av att jag hade så himla ont. De ville att jag inte skulle ta några smärtstillande mediciner så  att jag skulle få åka hem på måndag morgon. Så stod jag och pratade med en sköterska ute i korridoren och mina tår och undersidan av trampdynan fram började försvinna igen på höger fot.Jag försökte väcka liv i foten Sköterskan frågade. har du känselbortfall?
Jag sa: synns det? Ja, det är rätt vanligt att man försöker stöta igång foten igen när man känner så där med tårna som du gör.
Sen dess har jag inte haft känsel i mina tår på högersida. Fast jag hade ju inte det innan första operationen heller. Jag har inte haft det sen i somras när jag gjorde illa mig på jobbet.
Jag kom hem och hade satans ont fortfarande. Det gick inte bra och inte okej men hanterbart med smärtan när jag fick ha oxycontin. Men efter 10 dagar så skulle man börja trappa ut. Den smärtan jag hade när jag bara skulle gå på Naproxen och Alvedon var obeskrivlig. Jag hade så fruktansvärt ont. Jag kunde inte röra mig, jag kunde inte leva, jag var fortfarande i en dimma i huvudet. Jag orkade inte vara med på saker. Jag kunde inte köra bil. Jag var så borta av smärtan. Jag hade lika ont som innan operationen. Min vakenhet var lika sänkt och jag var lika mosig i hjärnan.  Jag hade så ont att jag inte orkade längre. Jag kunde inte leva så här. Jag ringde till ortopedmottagningen och frågade om hjälp efter 12 dagar. De sa att det är normalt att det gör ont efter en operation och att de normalt inte ger en återbesökstid efter en diskbråcksoperation. Jag grät och sa att det var något fel. Det ska inte kännas så här. Hon sa ge det några veckor till.
Jag gick till HälsoCentralen och möttes av en Dansk doktor som jag inte förstod som bara skrattade åt mig och sa ja men du har ju diskbråck i ryggen. Man bara jaha. Du kan få lite citodon utskrivet. Men ta endast i undantagsfall. Sen behandlade han mig som ett barn och tittade på min svärmor( som var med in för att tolka eftersom jag inte förstod vad han sa) gör hon verkligen sin sjukgymnastik? Fy fan vad arg jag var.
Varför ska hon hålla reda på om jag gör min sjukgymnastik eller inte? Hon bor inte med mig. Hon följde med som tolk eftersom hon kan danska. Jag tror inte att han förstod att hon var min svärmor även om vi sa det flera gånger till honom. Språkliga svårigheter ab säger jag bara.
Sen fick jag börja med vattengympa det var jätteroligt.Men jag hade ont i 6 dagar efter varje vattengympa pass och orkade inte vara uppe. Jag låg i sängen konstant. Jag ringde Ortopedmottagningen igen på nus och grät. De satte upp mig på en återbesökstid på nåder. Jag hade svårt att sova och sova hela nätter. Kunde inte ligga på rygg. Alls.

Jag fick komma dit och hon gav mig tre scenarion. De hade opererat fel nivå, de hade opererat halva diskbråcket, eller mitt diskbråck hade kommit tillbaka . Jag menar jag har ju trots allt fyra att ta av. Hon hade halvrätt. De har opererat fel nivå och bara halva diskbråcket på fel nivå.

Jag fick tid till MR med kontrastvätska tio dagar senare på torsdagen. Dagen efter fick jag åka in, bli inlagd och sen en halvtimme senare åka hem. Jag hade fruktansvärt ont. Jag var fruktansvärt arg. Grinade, skrek och gormade på AT läkaren så att ryggjourens andreoperatör fick komma ner och prata med mig. Jag skrek på honom med.  Jag fick en återbesökstid hos den opererande läkaren den 29/3. De sa åt mig att hålla ut.

Den 25/3 2011 en fredag åkte jag in. Fick träffa världens underbaraste läkare och bli inlagd. Han sa att så här får man inte behandla något och nu får ryggspecialisterna se till att fixa dig för så här kan du inte ha det. Jag grät nästan av lycka. Jag blev opererad av ett super team. Doktor Dan och Doktor Michel som i min bok är värda alla stjärnor på himelen. Jag hade fortfarande stora kramper i mitt högra ben. Mina tår slutade fungera på högerfot. Det brännde i ryggen och värken i ryggraden var fruktansvärd. Jag hade även väldigt ont efter operationen högre upp mellan skulderbladen. Jag krampade i benet och hade många ischiastjongar. Krampen var kvar i ena benet och började med att mina förlamade tår drog ihop sig under fotsulan och gick ut i hälen och hela benet skakade tillslut.
Det blev bekräftat att de hade oppererat fel diskbråck och bara tagit halva av det diskbråcket som de hade opererat. De hade opererat nivån L4-L5 istället för S1-L5.
Efter andra diskbråcksoperationen

Jag vaknade upp, kräktes inte. Var pigg i huvudet och hade ont. Men inte ont på samma sätt. Jag hade ont i höften på högersida. Vilket jag ser som ett gott tecken. Jag blev frisk i vänster ben av det när jag hade ont i höften på vänster sida efter första operationen.

Jag var pigg i huvudet. Det var som att någon hade lyft bort den inre dimman och mosigheten i hjärnan och jag kunde tänka klart för första gången sen sommaren 2010. Det var en fantastisk känsla. Hela min kropp kändes lättare ( okej jag hade gått ner 17  kg också sen i somras men det hör inte hit) Jag fick ha kateter och ligga kvar i sängen under natten. Vilken konstig känsla det var. Sen på morgonen tog de bort den och det var en ännu konstigare känsla. De ville hjälpa mig upp på sängkanten. Men jag kunde själv. Jag var ju pigg i huvudet och pigg i kroppen. Mer pigg än innan. Det var som att livskraften hade runnit in i mig igen. Jag kunde klä på mig strumporna själv. Fast inte stödstrumporna. Jag kunde gå och duscha själv även om jag satt ner. Jag orsakade en översvämning i sjukhusets dusch hehe( oups). Men jag var så fruktansvärt pigg. På tisdagen fick jag åka hem. Det var underbart. Jag var så glad och lycklig.

Jag har inte ischias i mitt vänstra ben. Jag har lite kramp i ryggraden, ryggraden värker fortfarande, jag är stel och har inte någon känsel i tårna på höger sida och under foten på trampdynorna. Jag har fått tillbaka reflexerna i knäna. Jag har inte ont i benet längre. Jag är pigg. Det är en underbar känsla att vara pigg i huvudet och kunna tänka klara tankar. Att inte somna lika ofta för att det värker så mycket så man inte kan vara vaken.

En månad efter den andra diskbråcksoperation.

Jag har fortfarande inte känsel i mina tår och under trampdynan på höger fot. Jag har inte ont i mina ben längre. Jag kan gå 300 meter utan att stanna och ta igen mig och dö lite inombords. Jag går fortfarande väldigt sakta. Jag orkar fortfarande inte som innan jag blev sjuk. Jag har fortfarande ont i ryggen. Men inte alls på samma sätt som innan. Jag har som sagt kramp i ryggraden men jag har inte kramp i benet längre. Vilket är en enorm skillnad. Jag har fortfarande en brännande känsla i ryggen. Jag har fortfarande ont i ryggen.
Jag är hyperkänslig i ärret. Svinont har jag. Men jag har inte ont i benet. Jag orkar mera.
Jag är så fantastiskt lycklig att jag mår så bra i huvudet. Att jag orkar mer än 5 minuter. Att jag kan komma ner på golvet och att jag orkar sätta på mig strumporna själv. Jag kan tänka klara tankar. Jag kan andas igen utan att det gör ont. Jag ska få testa TENS. Jag går längre. Jag kan stå och duscha. Jag är lycklig även om jag har ont. Jag får fortfarande ischiastjongar men jag har inte haft den där jäkla krampen i benet en enda gång.

Visst jag kanske inte är smärtfri, jag är fortfarande rörelsehindrad i ryggen, jag har fortfarande värk och kramp och känselbortfall. Men jag har fått tillbaka den klara tanken i huvudet. Jag orkar läsa. Se på tv. Jag orkar tänka klart. Jag älskar det. Jag slipper smärtdimman och mosigheten i skallen. Den gör operationerna värt allt. ALLT. Även om det är lång rehabilitering kvar.  Jag kommer alltid få leva annorlunda och jag har inte det fria valet och känslan av odödlighet längre. Men skit samma. Alla andra har också sina problem. Alla har sitt eget handikapp.

Jag mår bättre nu än för en månad sedan. Det är det som är poängen. Även om jag fortfarande har ont.