Operationsberättelse - Diskbråck del 2

 Skillnaden mellan den här inläggningen och förra inläggningen var nog allt. Jag hade en bra känsla från första  början. Jag vet att det är konstigt att jag säger så. Men allt flöt på så himla bra denna gång.
Det var det första jag tänkte på.

Jag var en riktig motvallskärring i fredags. Först undrade maken om jag skulle åka in redan på morgonen eftersom jag hade så himla ont. Det ville jag inte. Han åkte och tränade. Sen undrade han om jag skulle åka in till lunch. Det ville jag inte heller. Jag sa att jag gott och väl kunde vänta tills efter han hade slutat jobba. För jag "visste vad som skulle hända". De skulle ge mig en morfin tablett och skicka hem mig och säga åt mig att vänta på återbesöket som de hade sagt sist jag åkte till akuten. Då ringde han på lunchen och sa " men jag vill åtminstone att du ringer till sjukvårdsupplysningen och frågar vad du ska göra och så tar du deras råd".'

Deras råd var att jag skulle åka in. Då gjorde jag som de sa. Jag trodde att det var min svärfar som skulle skjutsa in mig. Men det var maken. Han frågade om jag var färdigpackad. Jag sa att det var jag. Då hade jag min minsta handväska och en bok med mig. Han frågade : Ska du inte ha med dig mer saker? Tänk om du blir inlagd. Jag sa: Nej det tänker jag inte, förra gången när jag hade med mig en hel rygga med saker blev jag hemskickad. Jag tänker inte packa en gång till.

Vi åkte in och jag träffade doktor ögongodis och blev inlagd. Det var så skönt att äntligen bli trodd på. Att äntligen få bli hörd och inte bara nonchalerad och hemskickad. Jag fick en bra känsla, inte bara av att han var snygg. Men att han sa: Nu får de minsann ta och göra nått åt saken, du har varit många turer hit och dit. Nu räcker det.
Jag fick komma upp på avdelningen och blev tilldelad rum 16 på Ortopedens Akut Avdelning. Det var en singelsal med egen tv och säng av ny modell som man kunde styra upp och  ner hur man ville själv.
Sen fick jag världens bästa Undersköterska. Anna. Denna kvinna alltså. Hon fick mig att må ännu bättre. Inte bara egen sal, fri tillgång till smärtstillande utan Anna med. Jag kunde inte ha större tur.

Undersköterskan Anna fick mig på bra humör. Hon ordnade honung till te't. Hon tog inte bara en te sked i koppen utan ordnade med en hel medicin kopp full  med honung. Så jag fick bestämma själv hur mycket jag ville ha i.  Hon kom med lax till middag. Bara den grejen med Lax. Förra gången jag låg inne, i januari var allt jag kunde tänka på var att få äta fisk. Min kropp skrek efter fiskrätter. Nu fick jag det på en gång. Hon kom in med en hel plastmugg med salt och peppar påsar åt mig" för att maten var lite kryddfattig och jag skulle ju stanna ett tag".

Jag såg Laxen som ett gott omen. Denna gång blir det bättre. Jag får lax. Jag vet, det är lite konstigt men det kändes så. Det var hon som ordnade med natt- tshirten som var för  200kg. Jag sa att jag ville ha en så stor tshirt så jag kunde sno mig i den. Hon tog mig verkligen på orden.

På lördagen kom Maken in vid 11.00 tiden, ungefär samtidigt som jag fick lunch och läkaren kom in. Doktor Dan. Han var riktigt negativ i början och målade upp en mörk framtid för mig. Att ofta är det så att man får leva med smärtan och det går inte att göra så mycket åt detta ryggonda. Det man kan få bort är smärtor i benet. Men det ryggonda får man leva med. Jag skulle ju troligtvis inte hamna i rullstol. Men ja, det såg inte ljust ut för mig. Vi, doktorn sprang före, jag haltade efter långsammare än en sköldpadda på mina kryckor med maken bredvid mig in i ett undersökningsrum. Doktor Dan tog fram mina röntgen plåtar och kom på varför jag hade blivit felopererad förra gången och han fick en mer positiv stämma i rösten.
Jag skulle få operera mig, det gick säkert att göra något åt saken även om jag alltid skulle ha problem.
De hade räknat fel i ryggen på mig förra gången eftersom jag är född med en extra kota i ryggen. Så de räknade helt enkelt fel när de skulle operera. Så tokigt va?

Han frågade ifall jag ville bli opererad av honom och Dr Michel eller om jag ville bli opererad av Dr Enskog. Jag valde Dan och Michel. Man bara jag tar den som kan räkna och skära! Tack.

Jag skulle få operera mig söndagen och vara fastande från kl 24.00. Vi tog i hand på det och maken och jag gick in till mitt rum. Jag fick lite pussar och kramar och vi skrattade lite av lättnad att det gick att göra något åt. Även om maken tyckte att han lät väldigt negativ i början. Jag valde att ignorera det negativa. Här ska det bara pratas positiva saker. JAG VÄGRAR negativitet. Tänkte jag.

Maken åkte hem och jag fick min torra lunch. Det var någon risröra med kött i återuppvärmd av en annan Undersköterska som inte var Anna. Jag låg där i min säng och tänkte att äntligen ska det hända saker.
Jag frågade Undersköterskan Simon om jag kunde få rostade mackor på kvällen till fikat. Han sa att det inte gick att ordna. Så det fick jag inte.  Vilket visade sig senare var bullshit. Anna ordnade det till mig när jag vaknade upp på kvällen efter operationen. Det handlar om inställning gott folk. Inställning till sitt jobb. Kan jag tala om att jag fick Fisk till middag igen. Såg även det som ett gott omen.

Jag fick duscha med den där hemska descutansvampen och gå och lägga mig och sova. Jag tänkte på att jag hoppas Doktorerna går och lägger sig i tid eftersom det var vårdagsjämning och man skulle ställa fram klockorna på natten. Så de inte var trötta när de skulle skära i mig.

På söndagsmorgonen kom narkosläkaren upp. Det verkade bli en operation i alla fall. Även om två akutfall hade kommit in. Kan jag säga att jag var less på akutfall sen gången innan. Förra operationen fick jag vänta i tre dagar på att bli skuren i. Det kändes som klockan aldrig gick någonstans. Minuterna var sega.  Jag skulle få komma ner till operationen vid 11.

Sen blev det lite panik i mitt rum. För de hade glömt att ta ett blödningsstatus och något annat prov som avgjorde hur ressistent jag var mot att få blodtransfusioner, ifall jag nu skulle behöva det.
Det hittade inga vener/artärer att sticka i. Det var stört omöjligt att få fram något blod ur min kropp. Jag tror att det var en kombination av stress, svårstuckenhet och nervositet. De stack mig hur många gånger som helst. På samma ställa stack de mig 9 gånger. "Men du har ju en bra ven där, jag känner han ju!" Tillslut kom proffset Ellinor in och stack bara två gånger. Hon hittade blod där jag sa att hon skulle hitta det. Jag förstår inte varför de inte lyssnar på mig. Jag vet ju vart det fungerar att bli stucken vid det här laget.
Jaja, sen skyndade de sig ner till operationen. Då slutade droppet fungera. Nålen i armen hade pajat. Man bara tack så hemskt mycket. Narkossköterskan fick sticka mig tre gånger innan hon med en barnnål hittade en fungerande ven. Jag sa att de fick söva mig innan de stack mig igen.

Narkosläkaren beskrev alla mediciner han stoppade i mig och sa att mitt blodtryck var 55/100. Han lovade dessutom att ge mig något extra mot illamåendet.  Sen sov jag.
Jag kommer inte ens ihåg att jag kom upp på avdelningen. Vid förra operationen i januari så minns jag att jag vaknade på uppvaket och de frågade om jag var vaken. Jag störde mig mest på syrgasen i näsan. Den här gången minns jag ingenting.

 Jag minns på kvällen att jag vaknade till liv i min säng och jag fick min hemmakudde av Anna. Jag var mycket nöjd. Hon frågade om jag ville ha något att äta och gissa vad jag fick. Fisk igen. Nu pratar jag om olika fiskrätter varje gång och de frågar vad man vill ha för något.  Eller Anna gör i alla fall det.

Här är jag nyvaken och jättehög av allt morfin

Sen fick jag rostade smörgåsar med marmelad och ost och två koppar te med honung till kvällsfikat. Kan jag tala om att jag trivdes väldigt bra. Jag fick komma upp och stå med gå bord på kvällen. Inte kräktes jag då heller som jag gjorde sist.

På morgonen fick jag duscha.  och gå mer med gå bordet.
Sen hände blodbadet.

Mona kom över en stund och det var supertrevligt.
På eftermiddagen kom maken och Sven över med blommor som de hade fått av makens elever. Supersnällt.

Sen fick Mona komma förbi och adoptera blommorna eftersom man inte fick behålla dem på rummet.

Nu blir resten av historien sen.  Vad de gjorde i ryggen det tar vi senare.