Känna andra människors sorger

Idag började vi med sovmorgon, ryggen värkte mer än vanligt redan när jag vaknade. Jag tänkte stilla för mig själv. Hur ska denna dag gå när jag redan har mer ont än vanligt.
Tänk att smärta kan bli vanlig? Så himla sjuk tanke.

Vanlig smärta liksom. Ja, vardagsvärk. Hur sjuk tanke som helst.

Innan jag blev sjuk, eller skadad, så var jag nog en väldigt ignorant person. Vad jag menar med det är att jag trodde att alla andra personer förutom jag var helt perfekta. De levde perfekta små liv i deras verklighet och hade aldrig problem av något slag.

Ju äldre jag blir, desto mer inser jag att alla människor har sina bördor att bära. Sina smärtsamma upplevelser. Det som  har gjort dem starkare. Att de inte lever helt perfekta liv som jag inbillar mig att de gör.
Det är därför det är så lätt att jämföra sig själv med andra och att de andra alltid vinner för de är så jäkla perfekta.

För man har faktiskt inte en aning om hur de har det, vad de är med om och går igenom. För det är det som är grejen med människor. De delger ju bara vad de själva vill ge av sig själva till dig. Man får ju bara se en glimt av dem. Den där polerade ytan som de gärna visar upp. Att komma in där bakom fasaden det är en helt annan sak och inte helt enkelt. Men när man väl lär känna människor och lär känna en del av deras verkliga jag. Jag tror det är svårt att ens känna hela en vän, jag menar man känner inte ens make eller makas väsen. Det finns alltid något som är outforskat.
Det är det som är så spännande med relationer. Att det alltid finns mer att lära känna.

Det är därför man inte vet andra människors smärta, man vet inte den fulla verkligheten som de lever i utan bara det som dom berättar och delar med en själv.