det där med sorg

Jag ligger där på hans arm, grinar en skvätt och vi pratar om livet. Om hur det känns deppigt och nere just nu bara för att vi är i den situationen vi är. Situationen är ju så klart min rygg. Vad skulle den annars vara?
Att det känns jobbigt och tungt. Men samtidigt vet jag att det är så många som har det värre än mig. Som jag inte skulle vilja byta med. Men samtidigt när man är där i det mörka och tycker synd om sig själv. Hjälper inte den vetskapen alls. Att många, massor av alla andra har det värre än mig.

För det är jobbigt att inte kunna vara med, att inte kunna göra allting. Att begränsas så förfärligt. Att inte orka ta en promenad eller gå på stan eller hitta på det och det.
Att behöva vila större delen av dagen för att orka med natten. Inte vet jag, jag vet att andra har det värre. Men ibland är det bara jobbigt att leva när man lever efter nya förutsättningar.

Jag vet att min rygg kommer vara dålig i resten av mitt liv och jag hoppas och ber att den inte kommer vara så här dålig resten av mitt liv. Att smärtan kan bli mindre och lindrigare. Att jag lär mig leva med smärtan eller åtminstone att den blir hanterbar.

Jag vet att jag tjatar om ryggen, jag vet det. Jag vet att det är det enda som är i mitt liv just nu. Rygg- Bli bra-Rygg-Bli Bra.

Det jag önskar egentligen är ett datum. Du vet att efter det här datumet säg i september då kommer jag vara betydligt bättre. Något att förhålla sig till. Jag skulle vilja ta ett sneakpeak av mitt liv åtminstone till 2012 slut för att ha något att förhållande. Eller att den 29/3 kommer jävligt mycket fortare så jag får något att förhålla mig till efter det. Så jag får veta något istället för att svamla runt i ovetandets olycka.