Nu då?

Det börjar sjunka in.
Jag har faktiskt opererat mig.
Jag kunde ha varit förlamad.
Min rygg är paj.
Shit, jag kunde ha varit förlamad.
Jag tror jag har lämnat chockfasen och är i reaktionsfasen eftersom jag är full gång med att söka upp de alternativen jag har.
Eller rättare sagt jag är precis i gränslandet mellan chock och reaktionsfasen. Jag gör det jag kan just nu.
Jag ser över mina alternativ.
Sjukgymnastik, vattengympa, försäkringskassan, bli frisk, gå på "promenad", äta tabletter. Gå ner i vikt.

Detta fokus på att bli bättre, bli frisk. Jag ska bli något jag inte är. Gå ner i vikt, min rygg, rygg rygg. Allt om denna ryggen. Jag är inte inne i reparations fasen än. Jag har inte börjat på vattengympa, jag går inga längre sträckor utan kryckorna. Jag tar mig utanför dörren en gång om dagen. Jag vet bara att jag måste reagera för att bli bättre.

Då kommer nästa fråga som ett brev på posten.

Vad händer sedan. När min sjukskrivning är borta?
Vad ska jag göra då?
Vart ska jag hamna?
Vad ska jag arbeta med?
Hur ska jag undvika det här igen?
Hur slipper jag att diskbråck två, tre och fyra blir så pass stora att även de måste opereras?

Det är många frågor och just nu har jag inga svar. Hur jobbigt är inte det då.