Jag är inte nervös än.

Jag har börjat gå igenom den informationen som jag har fått utav Ersta. Det står många spännande saker. Maken undrar fortfarande om jag inte börjar bli nervös och jag svarar fortfarande nej.
Han säger att jag inte vet vad jag ger mig in på. Men det är väll tur det.

Jag vet att jag inte kommer kunna dricka till maten efter min operation. Jag vet inte hur det kommer att upplevas förens jag har upplevt det. Det är väll tur det. Jag är inte orolig för själva operation.

Jag tror att livsomställningen är svårast. För man ändrar ju faktiskt förutsättningarna för hela sitt liv.
Alla sociala situationer handlar ju om mat. Inte bara med  familjen utan på jobbet, i fikarummet, på lunchen. Det är även så när man åker hem till folk. Då ska det fikas. Sveriges befolkning är fik-omaner.
Det är så man socialiserar. Men hur man hanterar mat och mängden mat och vilken sorts mat, ja det är något som man lärt sig.

Jag kommer behöva lära om mitt sätt att äta. I början kommer jag inte få äta någon fast föda alls. Jag ska alltså äta hemmagjorda soppor, smoothiesar och kalorifria drycker som te, kaffe, vatten. Jag ska även få i mig minst fem deciliter mjölkprodukter som mjölk, fil, kvarg och så vidare. Jag som inte gillar mjölk. Men man kan ju göra smoothiesar. Detta för att få i sig tillräckligt med kalcium och protein.
Jag kan inte föreställa mig hur det blir efteråt.

Därför blir jag inte orolig. Det känns som jag vet vad jag ger mig in på. Sedan när jag väl är där ja då blir det säkert en annan femma och det är säkert mycket jobbigare än vad jag tror att det kommer bli.
Men det är jag också medveten om. Men det känns värt det. Alla gånger om det kan göra att jag får lättare att leva.

Jag är inte nervös än. Jag blir säkert. Men inte just nu. Det kommer väll väckan innan operationen. Men just nu känns det bara så himla skönt att kunna planera.