retstickan

Han är en riktig retsticka, han ringer okynnessignaler till min telefon bara för att retas och säger att "han kan inte låta bli" när jag blir arg på honom för att han ringer. Som dagen innan julafton när vi var på väg in till Umeå för att handla de sista julklapparna, då ringde han tre gånger till min telefon, även fast han sitter i baksätet.  Han kommer med pikar och kommentarer och driver mig till vansinne. Han skrattar när jag säger åt honom och säger att han inte kan hjälpa det.

Jag biter min tunga så hårt det går, jag blir på dåligt humör och går runt som en riktig argbigga här hemma. Det är otroligt vad han retas och driver mig till vansinne. Jag älskar honom. Gud, ska veta att jag älskar honom. Men hade inte min Make kommit på det strålande förslaget att åka till Svärföräldrarna så hade jag nog skrikit högljutt här hemma och slängt något i backen. Och jag har ALDRIG slängt något i backen.

När mina föräldrar fortfarande var sambos och vi bodde på dalvägen och jag gick på Humlans dagis, så vet jag att jag kokade inombords en kväll för han hade gjort mig arg för han hade retat mig så mycket. Jag stod inne på toan med mamma och jag vet att hon sa: Det är okej att vara arg Ellinor, du får det. Då svor jag och sa FAN, tyst, tyst- och rev sönder toapappret i små små bitar och var arg. Jag lät ilskan rinna ur mig under tiden jag rev. Jag har alltid tyckt det är svårt att vara arg. Jag kan bli frustrerad och ledsen. Men arg, det blir jag nästan aldrig.

Idag har han faktiskt inte retats jag har bara stört mig på andra saker.   Jag förstår inte varför jag inte lär mig att bara släppa och låta det vara. För det enda som händer är att jag blir på dåligt humör och han bryr sig inte.

Så vad gör jag: Spelar Prince of Persia och tar ut min frustration på det viset. Skriker fan när jag dör i spelet. Jag vet inte om det är något med föräldra -barn perspektivet som blir rubbat när en vuxen får hem sin förälder och inte vill få kommentarer längre som har med "uppfostran" att göra. Jag vet inte vad det är som gör det.

Jag tänker att i morgon då blir det bättre. Då går det bra igen och andas djupt och tänker att någon gång så hoppas jag retstickan går ur honom. Att han bara kan låta bli att retas och vara normal med mig som jag vet att han kan. För jag vet att retstickan säkert är ett sätt för honom att säga att han älskar mig. Istället för att säga det och ge mig en kram. Men det driver mig till vansinne ibland.