Ibland tar min kropp stopp. Eller min hjärna tar stopp och bara somnar. Tur att jag har en så snäll hund. För igår när vi kom hem från Svärisarna så kissade Jenna på vägen från bilen till dörren och jag hade tänkt gå ut med henne en gång till. Men jag var tvungen att gå och lägga mig i sängen och vila ryggen. Jag hade bytt om till mysbyxor och tshirt och lagt mig under täcket för det var så himla kallt i huset. Runt 17,6 grader inomhus.
Gissa vem som slog igen ögonen och inte öppnade dem igen förens kl 6.30 i morse. Jo, moi!
Ibland blir det så där. Ifall jag har haft en dag med mycket aktiviteter att min kropp bara lägger av och hjärntröttheten kommer som en smäll på käften och jag ligger däckad till min kropp säger nog.
Men nu på morgonen så vaknade jag utvilad. Med mindre smärta än vanligt och kunde andas. Pigg.
Jag är så oerhört tacksam över sådana mornar när benen inte gör ont och känns tunga som bly.
Jag är så himla glad över denna morgon. Tacksamhet är väldigt fint, att man kan bli glad över att vakna utvilad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar