Hur det kom sig att jag väljer detta.

Ska jag ta den här gby, gbp eller hur förkortningen nu lyder började.
I juli 2010 var det en mycket klumpig läkare som ringde  obesitas i Lycksele, innan hon ens hade sagt hej, eller frågat om jag ville operera mig. När jag kom in till henne för akut diskbråck. Då sa jag att jag ville tänka på saken. Att det skulle vara mitt beslut och inte något påtvingat.
Så jag tänkte, hade skitont. Tänkte, gick ner i vikt. Tänkte, hade skitont. Opererade ett akut diskbråck, fick reda på att jag hade fyra stycken i ryggen. Hade skitont, låg bara och stirrade i taket. Tänkte. Stirrade i taket, opererade ännu ett diskbråck. Hade ont. Fick tillbaka känseln i benen. Tänkte, stod still i vikt. Tänkte och kände mer och mer att jag har försökt allt för att gå ner i vikt. Att ja, jag ska tacka ja till den där stolpens erbjudande.

Att välja gbp är inte något lätt beslut. Jag kände mer och mer att jag ville göra operationen. Så jag tog och ringde Hälsocentralen i vindeln och sa till sjuksköterskan. Du vet de där som man aldrig. ALDRIG kommer förbi. Att jag ville ha ett telefonsamtal till hon den oförskämda läkaren. För jag tänkte att med henne har jag en chans att få en remiss. Hon erbjöd mig ju den sist. Jag fick en telefontid och hon ringde mig. Jag berättade vem jag var. Jag är rikskändis på hälsocentralen. " Hon med alla diskbråck"  eller den här " Hon som har tränat magmusklerna utan att röra sig så mycket så det syns på Magnetröntgenbilderna". Min sjukgymnast skryter faktiskt över mig på utbildningar hon går på. Jag är hennes wonderchild hehe. Jaja.
Hon sa : Nämen hej, ja men självklart kan jag göra det. Det var inte ens en motiveringsfråga i det läget. Hon förstod mig fullt ut. Jag måste ju gå ner i vikt för min rygg och för att må bättre i kroppen. Inte om utsende alltså. Jag vill kunna leva ett aktivt liv. Jag som hade ett helt tal förberett. Behövdes alltså inte.

Hon sa, jag skriver den på en gång.  Sedan ringde hon upp mig och frågade frågor som hade glömt, två gånger. Vad har du i blodtryck i normala fall. 64 genom 95. Bra bra. svarade hon ena gången. Hur lång är du var det andra gången och vad väger du.
 Hon sa även att hon tyckte jag skulle ringa till Lycksele och prata med dem om min rygg och fråga hur lång väntetid det var så jag visste läget.
Vilket jag gjorde efter en vecka.

Där fick jag göra en intervju över telefonen och hon tyckte jag var en bra kandidat att få bli skickad till Ersta Diakoni i Stockholm och de i Lycksele betalar. Det var ju fint att hon tycker jag är en bra kandidat. 
Jag tackade ja och ja, jäklar vad fort det gick.
Två veckor senare kom kallelsen. Jag ska vara där den 22 november om 9 dagar. På samtal med dietist, obesitassköterska och Kirurg.
Jag får resan ner betald och taxin. Ortopeden i Umeå fick ringa och bekräfta för reseservice att jag inte kan gå så långt. Men jag har ju en väldigt snäll pappa som kommer och hämtar mig och kör runt mig.

Egentligen ska det gå till så att man åker ner kvällen innan, kommer dit på morgonen, gör alla sina undersökningar och åker hem på kvällen.  Men det klarar ju inte jag. Det blir för mycket aktivitet och lär nog snarare bli så att jag kommer få stanna kvar på ersta om jag ska ge på mig några sådana utsvävningar.
Så. Jag åker ner på fredag kväll. Är där till onsdagen vilket jag åker hem. Så jag har tre dagar  innan själva undersökningen att vila upp mig och vara min bästa kroppsdag så att jag får godkänt att operera mig. För du vet de kan ju faktiskt tacka nej ifall jag är för dålig i deras ögon.
Så åker jag hem dagen efter undersökningen så jag inte får överdos och stanna kvar på sjukan. Alltså ska jag vara peppen och superpigg. Tack gode gud för pappa och mitt handikappstillstånd.

Det är lite så. Jag börjar inse vad jag kan och inte kan göra. Göra flera saker samma dag är verkligen inte en av de sakerna. Att hamna på sjukhus, visst jag kommer ju hamna på sjukhus av fri vilja om några månader och operera mig av fri vilja. Men det är inte samma sak som att bli dit tvingad.

Och ja, Försäkringskassan vet om detta.