Att komma framåt

Jag är i något slags vakum när det kommer till min behandling av ryggen. Jag tränar, ja visst. Men sedan då?
Det måste ju komma ett sedan. Jag vill ju ha rehabilitering. Jag vill bli bättre.

Det finns något i Umeå som heter Ryggskolan som Ortopeden på NUS håller. Det är ett alternativ. Nackdelen av den är att man måste åka fram och tillbaka. En timme dit och en timme hem i bil. Det kan ju göra mer skada en nytta. Eftersom jag har svårt att åka bil och antagligen måste jag köra själv.
Jag kan även få börja med ryggvattengympa igen. Det vill jag ju verkligen göra. Jag försökte ringa sjukgymnasten på Ortopeden, på NUS och fråga hur jag går tillväga nu när jag är i nomans land och allt bara har fallit på sin lott och jag sitter kvar här och vet inte ens om det finns en väg framför mig.
Det känns bara som att jag har gått från en väg med två möjligheter till en stor skog och någonstans där inne så finns det en liten stig till mig som är just min och passar just mig så jag kan komma tillbaka.

Varför säger man så? Komma tillbaka, det är ju något som man aldrig kan göra. Man kan aldrig någonsin göra något ogjort och man kan inte heller vrida tillbaka klockan och ba idag är jag frisk.
Utan man kommer till något nytt. Så jag vill komma framåt istället. Så hur gör jag för att komma framåt.

Om jag ska gå ryggskolan måste jag ordna skjuts till och från Umeå varje dag. För om jag kör själv kommer jag inte att klara av att göra det jag ska göra på ryggskolan.
Vattengympan är ju jätteroligt och det vill jag verkligen gå på. Men samma sak där jag måste ordna skjuts.

Det är mycket som är på håll och på paus så jag måste verkligen tänka ut hur jag ska välja att leva. Vad som måste göras för att jag ska bli bättre.