Vemod och kartonger

Vi packar här hemma, för snart om 15 dagar flyttar min kära Make ner till Västerås och jag ska stanna kvar här hos hans bror. Det känns väldigt konstigt att bo med min svåger när jag är gift med hans bror.
Men min Make ska börja plugga där nere och en så länge har han bara fått tag på en etta på 28 kvadratmeter. Det går ju inte att bo två personer och en hund i 28 kvadratmeter. Eller finns det hjärterum så finns det stjärterum sägs det. Men samtidigt är det väldigt slitit för ett förhållandes att tränga på en så liten yta tillsammans.

Sen till det som är riktigt hemskt i den historien. Inte att vi ska bo isär ett tag. Utan det faktum att jag är för sjuk för att klara av att flytta. Jag är för sjuk och för handikappad för att flytta min bootylicius( 90 tals uttryck, kids, ni får googla) röv ner till Västerås samtidigt med honom.
Det känns så himla surt att hela mitt liv är på paus just nu. Men det får väl gå att ordna i alla fall. 

Våra hjärtan brister här hemma, även om vi vet att det bara är för ett kort tag tills vi fått tag på en tvåa eller trea. Det går att vara särbo ett tag även om det kommer att vara 70 mil emellan oss.

Även om vi går och packar med tunga suckar här hemma är jag så fruktansvärt stolt över honom. Att han har kommit in på det program som han har kämpat för att komma in på( Civilingenjörsprogrammet för robotik) Det är en fem år lång utbildning. Jag kommer ju efter om några månader. Upp till ett halvår har vi sagt att det får ta.

Det är så surt att jag är för sjuk för att kunna flytta med honom just nu. Att jag är fast i ett landsting och har svårt att flytta till ett annat.