Jag var uppe till 3 i natt. Inte bra säger jag bara, mitt ben spökade igår. Så fort jag går i trappan får jag kramp. I morse när jag skulle upp så kände jag inte fötterna. Jag bara jaha, en sådan dag.Det är väl så där om jag ska vara ärlig. Sen inte kunna få vara i hans famn är inte heller så superpepp. Även om det känns så fruktansvärt mycket bättre denna gång  han åker, även om separationsångesten knackar en i huvudet som en rödnackadhackspett som fått syn på något smaskigt och inte får tag på det.

Jag tror vi har pratat med varandra tre gånger jääätte länge. Det är så där när man saknar varandra, jag vet samtidigt att det blir annorlunda när han börjar på civilingenjörsprogrammet för robotik på MDH. Då kommer han inte ha tid för det är mycket plugg och så. Därför njuter jag av idag.

Jag har som mål att bli tillräckligt bra för att klara av att åka och hälsa på honom så fort jag kan. Jag vill verkligen hälsa på honom. Jag vill vara med honom. Det är han som gör att jag klarar det här. Eller mest är det jag själv som gör att jag klarar det här men det är med hans stöd och kärlek som gör att jag står ut när det är riktigt jobbigt.

Saknar dig hjärtat!