12 augusti 2011

Hur slappnar man av från diskbråck?

Min kurator frågade om jag någon gång slappnade av från tankarna runt diskbråcken och framtiden. Ska jag vara ärlig så gör jag inte det. Jag kan inte slappna av från mina Diskbråck. De finns där konstant hela tiden i bakhuvudet. Framförallt finns de där som en värk i ryggen, ett haltande ben, känselbortfall, att det skär så fort jag rör på mig. Att jag inte kan sitta att jag inte kan ligga med benen. Det påverkar mig så otroligt mycket i min vardag och det gör att jag inte kan slappna av från dem. Det går inte att slappna av från Diskbråck. För vad jag än gör så hindrar det mig i min vardag.

Ska jag ta några exempel.


Så här åker jag bil




(:, jag ser verkligen ut på vägen, nope, snarare på trädtopparna och himmelen:)

Så här fikar jag,





( du ser ju jag är ju verkligen med här runt bordet:)


Så här har jag vattenkrig





(, jag har alltid stöd av mina pinnar:)


Så här får jag följa med på utflykter med kompisar:




( jag blir lämnad hemma för jag kan inte göra något roligt, jag hamnar på sjukhus då)


Så här spelar jag tennis:




( jag står och ser på för jag kan inte spela tennis med min rygg)

Så här har jag namnsdagsfika:





( jag ligger på köksgolvet med min hund Jenna medan alla andra sitter runt köksbordet)

Nu ligger jag som oftast i sängen i vardagsrummet eller i  den riktiga sängen och äter mat, jag ligger konstant hela tiden så jag vet inte hur jag ska kunna släppa diskbråckstankarna. De är hos mig hela tiden för det påverkar min vardag konstant, hela tiden. Jag flyr in i tidningar, böcker och in i min makes armar, in i Jennagos och mattemys. Men sjutton det är inte lätt att alltid, konstant hela tiden inte kunna röra sig som man vill för att det skär i ryggen och så fort jag går lite för långt eller står lite för länge så får jag piskrapp av min egen rygg och mitt ben. Jag vet inte hur jag ska kunna slappna av från det då.

Jag tror säkert att om några år när jag är bättre kan jag slappna av från diskbråcket. Men just nu konsumerar det min vardag för jag har inte så mycket annat att koncentrera mig på för jag är för sjuk för att göra något annat.

Dessutom är det ju så att min rygg inte riktigt tillåter mig att låta bli att tänka på något annat. För så fort jag gör något annat och inte tänker på ryggen, så hamnar jag på sjukhus.

Jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att "slappna av " från mina diskbråck. Har du något bra tipps?



2 kommentarer:

  1. Jag har absolut inga tips... jag behöver tips själv!! Läget för mig är snäppet bättre än dig då jag kan sitta & stå i korta stunder ca 10 min, tex i bil och om jag äter el fikar el gör nått speciellt. Efter 10 min så måste jag vila i liggläge hellst, finns inte den möjligheten så kan jag variera min stå o sittställning ett tag... jag är såleses lite friare än dig!! Undrar ifall du fått nån behandling av din sjukgymnast, jag får ju en behandling i en speciell bänk/säng där jag i liggandes ställning på sidan blir fastspännd över bröstkorgen i en "sele" & sedan hissas sängen upp & jag blir "hängandes" så kotorna sträcks ut av min egen kroppsvikt under ca 10 min. Under själva behandlingen känner jag ingen smärta, inga hugg el inga pirr/ilningar, däremot försvinner inte dommningarna. Sedan efter jag är klar med behandlingen o hissats ner så får jag ligga kvar på sängen o vila i ca 10-15 min och därefter får jag gå hem. Ett par timmar efter denna behandling så har jag mindre värk i vaden o foten & får lite lättare att gå... bara det ger mig lite frihetskänsla & jag kan tom följa med sambon o barnen o handla då jag orkar gå igenom hela Ica Maxi affären=) el tex ta en fika med en kompis på stan då jag har mindre värk... dock kommer smärtan smygandes tillbaka sakta & innom några timmar är jag lika smärkpåverkad....

    SvaraRadera
  2. Hej hej! Jag har läst din blogg under en lägre tid, tycker du verkar vara en fantastisk kämpe! Förstår "ungefär" vad du går igenom. Jag är 23 år gammal och sedan 9 månader sjukskriven pga min rygg. Under dem senaste veckorna har ja oxå behövt åka ambulas in till sjukan. Tillbringar oxå mina dagar mest i sängen. (små äventyr får man vara glad för)! Gråter nästan varje gång jag läser din blogg, lider (känner) med dej, man borde inte behöva leva ett liv med så mycket smärta... Men fortsätt kämpa på!!! Mvh Linnea

    SvaraRadera