Ambulansfärden.

Nu ska jag berätta om sjukhusresan.
Det började redan på fredagen när Jannicke ( min kusin) åkte hem. Jag hade ont. Jag tror detta bakslag är en kombination av att jag har överansträngt mig och hittat på för många roliga saker samtidigt som min kropp inte klarar av. Som att sitta på en badstrand. AJAJ det går inte, gå på stan, ta sig runt mårdseleforsarna sakta, med många stopp, gå på promenad med paus och sitt tid, fika på fik. Ja,  helt enkelt sådana vardagssaker som jag inte klarar av.
Jag tror ändå det är viktigt att pröva dessa saker. Att utmana sig själv och inte falla till föga för rädslan.
Jag hade ont i ryggen när jag gick och la mig på fredagen. Jag vaknade upp på lördagen och hade ännu mer ont i ryggen.

Vi åkte på marknad och när jag har roligt då kan jag strunta i att jag har ont. Alltså jag känner smärtan men jag väljer att ha roligt istället för att falla till foga för smärtan. Jag lyssnar helt enkelt inte på min kropp och det straffar sig har det visat sig.
Det kändes bra och vi fortsatte hem till J, F och A. Där vi badade vilket var helt underbart och mysigt. I vattnet kände jag inte av min rygg alls. Vatten har den inverkan på mig.
Jag somnade med ännu mer ont i ryggen än på fredagen.

På söndagen vaknade jag med riktigt skärande känsla i ryggen. Poppade i min morgon medsen och en tradolan. Det hjälpte föga och jag låg mest den dagen. När maken och Sven var nere i vardagsrummet och såg på fotboll så gick jag ner och sa: Har jag lika ont när fotbollen är slut så åker vi in.
Jag gick upp tog min tredje tradolan  för dagen. La mig på rygg i sängen med soaskudden under fötterna och pinade mig själv. Jag ville inte gråta men jag hade så ont.
Maken kom upp, la sig i sängen bredvid mig och sa: Ellinor, vill du åka in, fotbollen är inte så viktig. Han gav mig en kram och sa: Det är okej att gråta när man har ont.
Jag har nämligen svårt att gråta av kroppslig smärta. Jag vill inte visa hur ont min kropp gör mig. Tårarna föll tyst ner för mina kinder och det gjorde så ont. Mer och mer ont gjorde det och jag började hysteriskt grina och skrika och skrek att nu dööör jag.
Maken sa: Vill du att jag ringer Ambulansen?

När jag har så där ont kan inte jag tänka jag skrek för fan jag kan inte bestämma han gick ut på balkongen och ringde 112. Jenna sprang mellan mig och maken. Fram och tillbaka och bara. Husse fixa matte, hon har ont. Skynda. Fixa matte! Sen la hon sig bredvid mig eftersom husse inte lyssnade. Tätt tätt intill medan jag skrek och grinade.

Maken sa: Du, Ellinor du, Ambulanspersonalen kommer inte kunna ta dig ner för trappan själv. Den är för smal. Jag tror vi måste gå ner. Jag och han tog oss ned och jag grät och hade ont och skrek hysteriskt. Mina ben vek sig och jag kunde inte gå ordentligt.

Sven hade inte uppfattat att jag hade så ont så han blev nog lite chokad. Jag har aldrig sett någon röra sig så fort. Jag har en säng bakom soffan som jag brukar ligga och vila ryggen i.
Han stod alltså på bordsidan soffan och lyfte sängen rakt upp över soffan och ut på golvet på en halvsekund.
Jag fick hjälp att lägga mig däri och jag hade så ont. Jag skrek nu döööör jag. jag har så jävla ont. JAG DÖÖÖR!

Sven stängde in Jenna i sitt rum så hon inte skulle vara i vägen för Ambulansen och väntade in dem ute. Sen kom de in och jag bara låg och skrek och grät. Maken och dem hjälpte mig ut och jag blev stucken några gånger för att de skulle hitta ett ställe att sätta en nål på. Eh jag är lite svåstucken.

Jag fick morfin, mer morfin och mer morfin. Jag grät och skrek och grät. Jag fick Ambus Nallen och grät mera, fick mer morfin och Ambulansfärden till Lycksele som ska ta 55 minuter tog 2,5 timmar för att de fick köra så sakta. Jag fick 10 ml morfin i nålen och det var maxdosen som Ambulansen får ge.
Mitt blodtryck var högt för att vara mig. 120/75.

Jag kom in på akuten och de satte en blodtrycksmanshett på mig , saturationsmätare och de tog information av min Make om mig.

De gick ut och vi väntade på doktorn. Jag hade väldigt lågt blodtryck 36/59 och syret låg på 92 jag sa till maken: Du får se till att jag inte somnar för gör jag det då vaknar jag inte igen. Då dör jag.

Doktorn kom in och jag fick en hästspruta med muskelavslappnande och det slutade göra ont. Det var en fantastisk känsla. Att inte ha ont.

Han la in mig och Maken åkte hem och jag fick komma upp på avdelningen. Jag fick mera morfin under natten. Det var underbart att få hjälp.