Jag vaknade upp av att mamma pratade i telefon. Min mamma hör dåligt det betyder att hon skriker. Det är rätt positivt när man går på stan och hör henne "prata i telefon" för man behöver inte leta i affären länge.
Jag fick i alla fall komma upp i tid och det är ju positivt trots att jag vaknade och kände mig som 14 år igen med mamma snattrande i telefon.
Jag gjorde något fantastiskt igår. jag gick 1,29 kilometer med mamma och stavarna. Vi gick in i Karlstad centrum och sedan till de gamla kvarteren, Älvgatan, de som klarade sig i Karlstadsbranden år 1865. Mamma hade historielektion för mig under promenaden. Jag klarade mig jättebra under hela promenaden. Vi satte oss en gång och stod stilla några fler gånger. Men jag kunde gå långt. Själv, utan att dö.
Jag hade gått en promenad tidigare på dagen med stavarna och tittat lite i affärerna. Vi mötte ett helt gäng med 20 någonting och jag kände mig så dum när jag gick där med mina stavar, tjock och långsam.
Men osäkerheten varade bara några sekunder för sedan tänkte jag, skitsamma, jag behöver mina stavar, jag blir ju bättre. Det kan inte vara för alltid jag ska gå så här långsamt med stavar för alltid. Jag är inte van att gå med stavar bland människor. Jag bor i skogen och inte i stan.
Andra gången jag gick ut och gick. Då kände jag mig inte alls lika fånig med att gå omkring bland människor med stavar i snigelfart. Det berodde på att jag bestämde mig på den tidigare promenaden att jag inte skulle skämmas för min tjocklek eller stavar eller hur långsamt jag går. Jag behöver dem för att kunna gå längre sträckor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar