Funderingar om diskbråck

Igår var jag grinig om det där med en rullator så i morse när jag skulle ut med hunden då gick jag den långa kortpromenaden á 600 meter istället för den på bara 150 meter.
Men det är klart jag kan ju inte gå fort och jag måste stanna och min fot försvinner och och och.
Men det viktiga är ju faktiskt att jag klarade det. Jag klarade av det.

Jag tror inte att folk uppskattar sina egna kroppar så mycket som de borde göra. Alla dessa möjligheter och så går man runt och är missnöjd över en fläck här och en valk där. Fatta hur underbara de är. Kroppen alltså vilken grej, vilken gåva.

Det suger verkligen när kroppen säger ifrån och sviker en. Man får en ordentlig knäpp på näsan och tänker vad har jag gjort?

Jag har under en längre tid tänkt efter på vad min kropp har sagt igenom åren. Vad den har skrikit som jag inte har lyssnat på. Jag har inte kunnat gå lika snabbt som min make någonsin, jag har inte kunnat hur mycket han än har drivit på och jag har velat så har mina ben inte kunnat gå snabbare. Det har varit fysiskt omöjligt.

Jag vet att när jag var på praktik på Onkologen på NUS( Norrlands Universitet Sjukhus) 2006 så brännde det så förbaskat i knät och i vaden och jag kunde inte sätta ner foten för jag hade så jäkla ont. Men jag trodde att det var mitt knä som spökade som det hade gjort länge.
Jag vet att när jag sommarjobbade på TE-hörnan i Södertälje och på Expert när jag var 16 så kunde jag inte stå lika länge som de andra för det brännde så förbannat i höger knä/vad på baksidan. Jag har haft kramper under alla år på baksidan låret. Men jag trodde det bara var en grej. Det var ett aber att ta av sig ridstövlarna i högstadiet för jag fick alltid kramper i mitt högra ben. Jag har under massor av år så länge jag kan minnas haft kramp i baksidan på mitt högra ben.
Ibland när jag har varit ute och gått har jag inte kunnat gå på hälen utan varit tvungen att gå på tå för jag har inte kunnat sätta ner hälen. Jag förstår nu, att allt det där har varit min rygg och mina diskbråck.

Men vem tror att ett dåligt knä kan ha med ryggen att göra ? Jag menar alla på min pappas släkt har knäproblem. Precis alla. Jag trodde det bara var genetiska dåliga knän. Nu förstår jag att det har med mina diskbråck att göra.

För doktorn han som tog det där stora som jag borde vara förlamad av det som de skulle ha opererat första gången men tog andra gången. Han sa att det hade varit ett hårt tjockt kalklager runt diskbråcket L5/S1och att det var gammalt.

Den första operationen där de tog nivå L4/L5 hade varit nytt. Det var det som jag gjorde illa mig på jobbet. Men det andra var gammalt.

Jag vet att några dagar efter att jag opererade mig den andra gången så fick jag så jäkla ont i baken. Det känndes som någon hade slagit en stekpanna i arslet på mig rakt på svanskotan och bangat på ordentligt.
Jag vet att jag har kännt den smärtan förut. Min kropp mindes den och jag tänkte ofta för mig själv. Gud vad jag känner igen det här. Men vart.

Igår slog det mig. Det var när jag och Lisa var på Torpet och åkte skidor, det året vi kom trea i snöskulpturtävlingen och fick dela på en snitsel med pommes som tredjevinst. Då ramlade jag utanför torpet med skidorna och slog i rumpan hårt. Jag hade ont i svanskotan i flera månader efteråt. Säkert 6 månader. Det var svårt att sätta sig och ställa sig upp för att min rumpa gjorde ont när det slog i.

Jag tror det var där jag fick mitt första diskbråck. Vid 12 års åldern. För det var där jag fick samma smärta som efter operationen när de tog bort det största av mina fyra. Jag vet att jag söker förklaringar som kanske inte ens är där. Men jag vill ha förklaringar. Jag vet när jag fick mitt sista diskbråck. Det på jobbet. Men inte med säkerhet mitt första. Men jag förstår nu varför jag inte har kunnat gå lika fort som min make och har haft så ont i knät på högersida och kramp i alla dessa år.

Var försiktiga om era ryggar hörrni.
Den är viktigare än man kan tro