Prövningar

Nu har jag vilat klart, när vi kom till Svärisarna låg jag i "min säng" sen när jag kom hem försökte jag få maken att strippa medans jag låg i sängen och såg på. Gick så där. Han trillskades med att vilja pröva sina kläder.
Sen var det mat, efter det låg jag i sängen som vi har ställt bakom soffan i vardagsrummet till för en kvart sedan och nu är jag här. Mycket vilande blir det.

Tänk att jag klarade av att gå på stan lite grann, uträtta ett ärende. Det är helt sjukt bra att jag kan det. Sen orkar jag ju inte så mycket än. Men jag har ju inte så mycket muskler som jag hade innan jag skadade mig och jag hade lite muskler då med. Fast nu har jag sämre muskler. Eller det har jag ju inte. Jag har fått massor av muskler sen jag började min sjukgymnastik i magen. Sådana som jag inte hade förut. Fast överallt annanstans har de försvunnit. Jag vill bli ännu starkare.

Jag tror att när man har varit så svag som jag var när jag var som sämst men även så svag som jag är nu, kroppsligt. Så vill man aldrig dit igen. Man vill aldrig känna sig kroppsligt svag någonsin igen.
N.Å.G.O.N.S.I.N!


Jag har ett inre driv att aldrig bli svag någonsin mera. Jag vet att man inte kan påverka så mycket vad som händer i ens liv. Vilka omständigheter som man hamnar i. Men man kan hantera det som man själv väljer att hantera det. Man är aldrig ett offer för sina egna val. För man väljer själv hur man hanterar de situationer som man hamnar i. Jag vill ha en stark kropp. En kropp som klarar nästan allt. Allt utom tunga lyft. Som klarar av att gå och cykla. Jag vill leva fullt ut. Jag vill bli det bästa jag jag kan bli.

Konstigt att det ska ta en ordentlig spark i baken för att man ska inse något sådant.