Det här med vikten

Det känns som det var evigheter sedan jag skrev om min vikt, det kan ha att göra med att det går lite trögt på den fronten hehe...oups. Fast det känns helt okej, det är lite som med ryggen, det kommer ta tid att gå ner på samma sätt det kommer ta tid för min rygg att bli friskare. För det tog tid att gå upp i vikt. Det finns inga quick fix när det kommer till saker i livet som är värt något att göra.

Som jag sagt tidigare handlar den här viktnedgången inte om att "jag borde gå ner i vikt för att samhället säger att ett bmi under 25 är normen". Eller att jag borde gå ner i vikt för att bli en glad och lycklig skit. Eller att jag borde stanna på den vikten jag är nu för att jag är en stolt tjockis. Det handlar inte om sådana manifestationer.

Grejen är att jag är en glad och lycklig person redan. Jag är en glad och härlig och lycklig människa nu och för 17 kg sen var jag även då en glad och lycklig människa. Jag var fruktansvärt olycklig som normalviktig. Jag mådde inte alls bra i själen. Men nu gör jag det, nu vet jag att jag förtjänar det bästa i denna värld. Den här gången har jag inte gett upp eller sparkat på mig själv när jag har gått upp i vikt. Jag har hurrat när jag går ner och bara tänkt jaha när jag har gått upp. Det här handlar inte om att vara stolt tjockis, ångest tjockis eller något annat. Det handlar om mig och min kropp.

Det handlar om att för att jag ska kunna leva mitt liv så bra som möjligt utifrån de förutsättningarna jag har så  kan jag inte vara så tjock som jag var förra sommaren. Jag kan inte vara så tjock jag är nu heller. Även om jag är betydligt mycket smalare än för ett år sedan. Mina diskbråck har inget som helst med min övervikt att göra. Forskningen säger att det är oberoende. Det ända sambandet med diskbråck förutom dåliga gener( tack pappa och mamma) om man är lågutbildad och jobbar inom lågutbildade arbeten och är man och 45 år.
Så ser det ut. De är de som oftast får diskbråck.

Men jag är 27 år och överviktig med fyra diskbråck i ryggen. Så är det bara, det går inte att försköna eller säga emot. För att underlätta min rygg för resten av mitt liv måste jag träna och gå ner i vikt för att kunna leva så bra som möjligt.Så förutom rushen jag får genom att gå ner i vikt för min egen skull så har jag en motivations boost utav denna värld. Även om jag tröstäter och mår dåligt och tycker synd om mig själv för att min rygg är trasig ibland så har jag inte gett upp än. Vilket jag har haft en tendens att göra innan i mitt liv. Men det är väl det som händer när man blir vuxen. Man inser att man kan inte bara ge upp för något är svårt.

Jag har hållit på med min livstilsförändring i snart 9 månader, det är en hel graviditet nästan. Jag känner fortfarande inte "för att ge upp". Jag vill fortsätta. Det känns inte tungt även om det går långsamt. Jag är inställd på att det kommer ta tid. 2011 verkar handla om att jag ska lära mig att saker och ting tar tid för att det ska bli bra. Och ja, jag äter inte alltid perfekt. Som jag ska eller så. Men det är livstilsförändring det handlar om. Inte en snabbantning utav att förlora 5 kg på 3 veckor.

Därför får det ta tid. Viktresan får ta tid och ryggen får ta tid. Jag har inget annat val.