Avundsjuka och längtan

Ibland är jag så avundsjuk så jag blir grön. Jag känner att min blogg håller på att bli ett riktigt negativt ställe. May so be, men det är här jag öser ur mig allt om min rygg och hur jag ska göra för att bli bättre. Det är valfritt att läsa så att jag inte ska behöva tjöta om det till varenda kotte som jag pratar med i telefon eller på annat sätt har kontakt med. Det är rätt skönt att vräka ur sig allt här.
Bara gnäll gnäll gnäll gnäll och lite gnäll till.

Så, det var det, nu ska jag berätta om vad jag blir avundsjuk på. Jag blir avundsjuk på maken, jag kände mig så jäkla fjuttig när han cyklade iväg mot horrisonten, okej skogen då, och kom tillbaka en lång stund senare. Med värsta leendet på läpparna.

Jag vill också kunna cykla. Kommer jag kunna cykla ? Jag kände mig som när man blev vald sist på skolgympan till brännbollslaget. Jag kan inte cykla. Eller mina ben, okej ett ben kan cykla om jag ska vara sån,  men min rygg klarar inte det.

Det är så jäkla skruttigt att inte kunna saker längre. Det är så jäkla dumt, det är så irriterande så jag ruggar att ha en massa begränsningar överallt. Jag är inte fri på samma sätt som jag var förra våren. Jag gillar inte det att min kropp ger mig begränsningar. Eller fasiken, det är min rygg, mitt högra ben och min rumpa som ger mig begränsningar. Ja och foten som domnar. Men thats it. Sen är begränsningarna slut.

Sommaren 2009

Om jag visste här vad jag visste nu. Då skulle jag tränat min rygg och mage mycket mer. Jag skulle gett gärnet på att vara en wonderwoman och ge min rygg en möjlighet att ha bra stabilitet via mina mag och ryggmuskler.
Jag är less nu.

Jag vill kunna det alla andra kan. Men det kan jag inte, inte nu och inte än, kanske sen. Jag hoppas sen. Jag längtar till sen när sen än är. Jag vill bara bli bra igen.