Dumt

Jag funderar på om jag ska börja skriva i bloggen hur jag äter varje dag, i slutet av dagen. Bara för att hålla lite koll. På mig själv och på mitt matintag. Jag har gått ner ett av de två kilona jag gick upp. Varför gör man så mot sig själv? Vråläter för att det är gott och så straffar det sig något djävulskt i slutändan.
Det är som att min hjärna stänger av sig själv när jag är så där godissugen/bakverkssugen/chokladkakesugen/beskviesugen. Det är inte klokt. Sen får jag lida i flera veckor efter det.

För att min mun är supersugen på något gott och stänger av hjärnans funktion att säga nej. Det är inte värt det.
Då får man stå och stampa på vågen eller vägen. För det känns som man tar ett steg bakåt när man gör sånt.

Dumt är vad det är!