Alla tycker jag är så himla positiv och klarar det här med att min rygg pajade vid 27 års ålder så himla bra.
Men det är just det ska jag lägga mig ner och dö nu vid 27 års ålder och bara ge upp för att min rygg är en trasig rygg. Det går inte och ja jag kan känna, varför mig? Varför jag ?
Det är klart jag känner så ibland, varför jag, inte nu, skit piss och gråa hårstrån också. Men samtidigt vet jag att nu är det så här. Här är jag idag och jag kan inte gå tillbaka i tiden och få en hel rygg. Det går inte. Jag kan ju inte ta ett kliv bakåt. Bara se framåt och försöka att inte snubbla vid nästa steg i rätt riktning.
Och jag har deppdagar och dagar jag är arg och ledsen och har ondare än normalstadiet av det onda jag alltid har. Då jag kvider i självömkan och tycker fruktansvärt synd om mig själv.
Men nu är det som det är och jag kan ju inte få det ogjort och då känns det bättre att vara positiv att se det som något bra även fast det är dåligt som har hänt.
Jag har inget annat val. Är man frisk då kan man vrida sig i självömkan och det är ett val att stanna där. Men inget blir bättre för mig när jag ligger i en pöl och inte gör något åt saken. Så är det bara.
Alltså är jag positiv, äckligt positiv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar