Fint med uppskattning

Jag pratade via msn med min vän Natalie och hon sa något rätt fint. Hon tycker jag skriver gulligt på bloggen. Hon gillade mitt hur man tar på sig strumpor blogginlägg.
Att jag skriver positivt om "till synes små saker för andra, men som betyder så mycket för dig nu."
Och det är det som är grejen. Det är inte förens livet sparkar dig i baken. Eller omständigheter sparkar dig i baken som du lär dig uppskatta, verkligen uppskatta livet och dess storhet och småhet. Och det är småheterna som gör livet underbart att leva.

Ja jag skulle säkert inte vara lika freaking positiv om jag vore lam eller hade cancer eller något annat skithemskt. Men just nu har jag råd att vara det för 1. jag överlevde, 2 jag är inte förlamad och 3 det kan bara bli bättre från och med nu. Så jag är på botten och ser bara uppåt. Det är inte en brant backe neråt längre.

Det är bara det att det är så jäkla fint att vara självständig och kunna saker igen. Även om jag inte kan precis perfekt utan gör på mitt sätt.