Om två dagar avgörs mitt öde. Det känns lite så i alla fall. Då ska jag in till Lycksele Lasarett och göra en MR(Magnetröntgen) av min ländrygg. Det känns faktiskt skönt att äntligen få veta vad som är fel. Att det händer något. Jag upplever att även om det visar sig vara ett diskbråck så är det ändå skönt att få veta vad det faktiskt är som är problemet. För då går det förhoppningsvis att rätta till.
Den 10e januari kommer min sjukgymnast tillbaka från sin semester. Jag ska ringa henne då och vi ska planera in en akupunktur session. För att blockera smärta och nervsignalerna. Det innebär att jag ska få nålar i ryggen vid flera tillfällen under en kort period. Alltså flera gånger i veckan ska jag dit och bli stucken.
Det borde ju hjälpa min nål-rädsla. Jag har gjort mycket för att bli av med den. Jag har utbildat mig till undersköterska, blivit blodgivare, tatuerat mig två gånger och nu ska jag få akupunktur några gånger i veckan. Det borde göra tricket.
Jag gör sjukgymnastik varje dag. Jag rör mig så mycket jag kan efter min egen förmåga.
Jag gör mitt bästa för att bli bra. Jag önskar att min rygg aldrig skadats. Jag önskar att jag hade en kropp som fungerade och jag önskar verkligen att jag kunde jobba.
Även om jag alltid har maken och Sven hemma, eller ofta då, så blir man isolerad. Jag saknar mina arbetskamrater. Jag saknar att komma hemifrån. Jag blir så himla glad när de hör av sig. Idag ringde LH och igår chattade jag och LD. Det var så himla roligt att få höra från dem. Att veta att de bryr sig.
Jag vill inte gå hemma längre. Jag gillar att ha många bollar i luften. Detta är väl en läxa jag ska lära mig med. Ta det lugnt.
Men det ska bli skönt att få göra MR och veta vad som händer i min kropp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar