Det spännande med att lära sig.

Det bästa med att plugga är att man lär sig så otroligt mycket om allt. Sig själv, verkligheten, samhället, det man är intresserad av. Men samtidigt öppnar man ögonen för hur otroligt lite man faktiskt vet. ( jag visste det redan innan men det blir så fruktansvärt tydligt)
Att verkligheten ifrån mitt perspektiv inte är sann( okej jag visste det redan) men på nått sätt i processen man genomgår så ser man organisationen man jobbar för ur ett helt annat perspektiv.
Man ser samhället ur ett helt annat perspektiv. Man inser hur fruktansvärt orättvist det är att alla inte har samma kunskap eller förutsättningar och hur tacksam man är för att få chansen att faktiskt få  lära sig något vettigt som man har användning för. Sen är det ju så, mina intressen, det jag tycker är intressant, det jag brinner för, brinner inte du för, du kanske tycker att det är det mest ointressanta på den här planeten. Men det är okej. För fatta vad irreterad jag skulle bli om du gjorde allt som jag, var som jag, precis som jag. Att mina intressen var inte mina.
Det som är min "persona" ja den är din.
Det skulle aldrig fungera.

Jag gillar ju att jag får vara jag och du är du. Att omständigheter som formar oss, de förutsättningar vi får, genom den bakgrunden som vi har gör oss unika. Att man lär sig efter livets gång, formas om och är inte den man var då, igår eller för massa år sedan. Att det endå är lätt att bli tillbaka kastad i osäkerheten när man återvänder eller stöter på någon som var då, igår eller för massa år sedan. Att inte veta hur man ska förhålla sig till det. För man är ju inte längre densamma.
 Jag gillar verkligen att lära mig, om mig själv om andra om livet, samhället och allt det stora och det lilla. Det är det som gör hela lärprocessen som livet faktiskt är så otroligt spännande.

Det är väl mest min tenta ångest och nattfilosofier du får läsa men endå...