Dag 26

Mina rädslor

Jag vet inte om jag vill skriva ut mina rädslor på min blogg. ( du ser ännu en av mina rädslor). Fast gå i vind eller vad är det de brukar säga.
Jag är rädd för massor av saker och orolig blir jag för mycket. Jag kan nojja ihjäl mig på vad andra tycker om mig. Jag har under väldigt lång tid lyssnat för mycket på vad andra tycker och tänker utan att forma mig några egna åsikter  om vad jag tycker och vill.Fast det har jag nu. Fråga vem som helst. Jag har åsikter. Jag vet vad jag vill och det är en skön känsla. Det blir lätt så att man inte lyssnar till sig själv utan bara till alla andra. Speciellt ens föräldrar. De är ju gud när man är liten och de ska man lyssna på. Även de är männskliga och har ofta fel.
Det gäller verkligen att hitta det inre lugnet som gör att man lyssnar på sin egen röst och vad man själv vill.
Även om jag tvivlar ibland på att det jag tycker är rätt när jag vet att någon annan tycker något annat än det jag tycker.

Men det var mina rädslor jag skulle prata om. Jag är rädd för att inte bli omtyckt, men det tror jag de flesta är. Jag är även rädd för att bli utfrysen och utstött och inte accepterad. Jag är rädd för hajar. Jag gillar inte dem. Jag gillar även inte höjder. Jag är rädd för att min morfar ska dö, jag är rädd för att inte leva livet fullt ut att jag ska ångra något i framtiden nu när jag äntligen vet vad jag vill. Därför gör jag det. Jag gör det jag är rädd för för jag vill inte ångra något. Jag kan göra saker utan att säga till maken( och han tycker jag är en idiot som inte säger något för han skulle stötta mig i det om det verkligen är något jag vill, får jag alltid höra efteråt, )för jag är så rädd att det jag verkligen vill ska bli bort talad av honom. ( jag kommer inte ihåg vad det är för ord jag söker men du fattar säkert) Ja att jag ska börja tvivla på det jag vill och tänka, ja jo jag behöver väl inte det, eller du har nog rätt och jag fel om något jag verkligen vill eller ja jag kan vänta ett år med det, det gör inget det kan vänta...

Därför kan jag göra utan att säga något som när jag anmälde mig till Universitetet första gången sa ingenting till maken förens jag hade kommit in. Eller vi hade pratat om det men han visste nog inte att jag hade anmält mig.

Jag ska bli bättre på att dela med mig av det jag verkligen vill med nära och kära. Det tränar jag på.
Jag är rädd för mina egna tvivel. Jag gillar inte att tvivla eller vara orolig.

Det där med rädslor.
Det är bara att utmana sig själv illa kvickt.

Jag är rädd för nålar och jag har både utbildat mig till undersköterska, tatuerat mig och blivit blodgivare för att bli av med den rädslan, det hjälper inte. Fast jag svimmar inte längre när jag tar venprover och det är ju bra.

Jag brukar utmana mina rädslor. Fast bada med hajar vet jag verkligen inte om jag vill.