Mia Thörnblom och jag (del 2)

Mia Thörnblom är en fantastiskt bra föreläsare och inspiratör.
Jag fick ju genom jobbet gå gratis på hennes föreläsning. Vilket jag mer än gärna gjorde.
Hon sa mest tankar som jag redan har tänkt. Men på ett upplyftande och roligt sätt.

Det bästa citat från idag är.

Mia Thörnblom, copyright Ellinor Olsson

Jag är en härlig skit.  jag gör så gott jag kan och det räcker. 
( Mia Thörnbloms affirmation)

Jag tror faktiskt på affirmationer. Säger man något tillräckligt många gånger så blir det tillslut sant.
Säger du att " det här kommer aldrig att gå" nä då gör det ju inte det heller. Det säger sig själv.
Man måste ha en vettig inställning till saker och ting för att det ska fungera.

Kolla på mig, folk tycker att jag är lite konstigt som åker 218 mil en helg i månaden för att utbilda mig. Eller åtminstone fick jag den frågan i början. Nu har de flesta nog vant sig vid att jag studerar i Växjö och bor i Vindeln.

Jag åker i alla fall de där 218 milen för något jag verkligen tror på. Jag ser verkligen vinsterna med att göra det, jag utvecklas, jag får en bra  utbildning, jag lär mig massor om arbetslivet, arbetsmiljö, politik, organisationer men inte minst om människor. Personer, grupper, krishantering, insidan och utsidan. Det är mycket utvecklande för mig själv.

Om jag verkligen inte trodde på det jag gör, är motiverad. Ser en stor vinst med att verkligen åka tåg en hel helg och spendera massor av pengar på att göra det. Skulle jag då göra det då? Jag tror inte det.  Nej. Inte en chans. Men jag ser ju fördelarna.

Jag ser all denna  utveckling. Jag ser hur mycket jag lär mig om mig själv och världen.

Jag har även fått frågan, men tänk om du inte får något jobb efteråt? Efter utbildningen då har du spenderat alla de här åren och alla pengar i onödan.
Men jag ser inte det som i onödan. Jag kommer verkligen ha gjort det jag vill göra. Jag kommer inte tänka på ålderns höst. Tänk om jag ändå hade studerat på Universitetet. Tänk om jag ändå hade försökt få min drömutbildning för att få ett jobb som jag verkligen vill ha. Skiter det sig, får jag inte det där jobbet sedan. Är jag Undersköterska om 40 år så fine. Men då har jag i alla fall försökt.

Jag försöker hellre och "misslyckas" än att misslyckas från början.
Jag ser nämligen inte mina försök som misslyckanden. Jag ser det som en läroprocess. Att fasiken det här gick inte. Men det här kanske kan fungera.
Jag vågar.

Om jag inte skulle göra det här, då har jag redan misslyckas. För att vara så rädd att man inte ens prövar det ens hjärta drömmer om. Ja då lever man verkligen inte.

Då kan du lika gärna lägga dig under en sten och stanna där, livet springer förbi när man inte vågar.
Så är det bara.

Och jag JAG VÅGAR