Det här med tjockleken alltså

Jag vet att på min gamla blogg skrev jag inte så mycket om vikt och min övervikt.
Men det gör jag nu på denna blogg. För det känns som en stor del av mitt liv och jag vill kunna berätta om det. Jag skäms inte för att jag gör nått åt det jag skulle inte ha skämts även om jag valt att inte göra nått åt det.

Jag har bantat länge och hört att jag har varit tjock hela mitt liv och det där med bantning har varit på tapeten mer än en gång i mitt liv. När jag gick i högstadiet blev jag skickad av skolsköterskan till Viktväktarna för att gå ner i vikt. Jag har testat det mesta(utom att lägga mig under kniven) och även när jag ser tillbaka på kort av mig själv tyckte jag att jag var tjock fast jag var helt normalviktig.


Jag vet idag att det där med självkänsla och att må bra i sitt eget skinn sitter i hjärnan och hjärtat och inte i storleken på kläderna. Jag älskar mig själv idag och har gjort det i några år och min livsstilsändring handlar egentligen inte om att bli normalviktig. Även om det är mitt mål. Utan det handlar om smidighet och att  slippa smärtan i benet och att kunna köpa kläder som passar mig och att inte ta det som finns i min storlek för att det är det enda som finns även fast det inte har den ultimata passformen för mig.

Det handlar om valmöjligheter. Jag väljer att gå ner i vikt och bli smidigare, förhoppningsvis slipper jag även smärtan i mitt ben efter ryggskottet i somras och diabetesen som jag vet ligger i framtiden med tanke på att nästan alla i min släkt har diabetes som är över 50 år gamla.

Det handlar även om att orka och kunna välja. Om jag skulle vilja bestiga kebnekajse idag så är det en omöjlighet för att jag är för fet. Jag orkar inte för att jag har för mycket övervikt att bära på.
Det skulle jag kunna göra om jag vore normalviktig även om jag inte väljer att göra det. Men jag har i alla fall det valet.

Jag behöver inte ens vara så drastisk som kebnekajse. Det kan handla om den där utlandssemestern, att sitta bekvämt i flygplansstolar. Kunna gå på stranden i bekini. Ta dagsutflykter,  eller att gå ut på krogen och bara svänga om med mina lurviga en hel kväll,  ta danslektioner, åka skidor, att orka med ett aktivt liv.
För jag vill faktiskt vara aktiv.

Jag skulle vilja cykla tjejtrampet och springa toppmilen. Jag skulle vilja jogga.Komma i knähöga stövlar utan att behöva sånna med extra vidd eller knytfunktion för att få upp dem om vaderna. Jag skulle vilja åka slalom. Men det går inte med mina knän med tanke på min övervikt. Jag skulle vilja gå på vanlig avdelning istället för att vara förpassad till tjockisavdelningen i klädbutikerna.

Jag har insett att jag hindrar mig själv genom att vara tjock. Visst det här med tjockleken kan lätt bli en identitet. En gång tjock alltid tjock. Men vem har bestämt att det ska vara så?

Vem har bestämt att jag ska vara tjock, att det är för jobbigt att röra på sig och göra allt det där aktiva som jag vill göra. Att bli bemött på ett visst sätt av andra människor, bli hindrad på arbetsintervjuer för att          
" tjock=lat".  Att bli bemött av sjukvården på ett visst sätt. Att allt har med tjockleken att göra och inte det faktum att man är sjuk eller skadad.

Jag väljer att gå ner i vikt och göra en livsstilsförändring. Ja det är inte lätt och som sagt jag har sagt så många gånger att jag ska göra det och även gått ner och gått upp mer än vad jag gått ner från början. Jojobantare from hell. Men den här gången handlar det inte om en quick fix eller att jag har fått så dåligt samvete för att någon har pickat och hackat på mig tillräckligt mycket. Det handlar inte om studenten eller annan viktigare högtid. Hade det gjort det då hade jag inte sagt ja till mannen i mitt liv för en månad sedan. Då hade jag vägrat.
Jag är faktiskt hemskt glad att jag och maken gifte oss när vi gjorde det. Jag är stolt över mina fina bröllopskort och även att jag gifter mig som tjock. Även om "en brud ska vara smal och skina" Jag sken ändå även fast jag är tjock. Jag skulle inte vilja ha det gjort på något annat sätt.

Men det här med min livsstilsförändring är för mig ett val. Det handlar om att jag vill bli rörligare,smidigare, att sluta hindra mig själv i min vardag. Det är därför jag gör det. Att inte längre gömma mig bakom min storlek.
För hade det inte handlat om livsstil så hade jag slutat på bröllopsdagen.
Men det gör jag inte.

Jag vill bara må bra helt enkelt. Och min lycka sitter inte i kilona. För när jag var "smal" då var jag fruktansvärt olycklig i själen medan nu är jag lycklig "en glad tjockis". Jag vill bara må bra och  leva och inte hindra mig själv från att leva det bästa liv jag kan. Därför livsstilsändrar jag mig och går ner i vikt så jag kan leva mitt liv som jag vill leva det.

Det är jag i mitten som dricker juice. Jag var hemskt olycklig här.(och i danmark)

Jag, överviktig och lycklig

Det kommer handla rätt mycket om livsstil och funderingar i framtiden. Räkna med det.

Tack för att du orkade läsa.