Pappa är ett energi knippe, eller rättare sagt, han är som jag var förut. Som jag var innan den här skadade ryggen. Jag märker det när jag umgås med folk jag inte umgås med så ofta men har känt länge, nämligen min familj och mina barndomsvänner. När Jannicke var här i somras var det precis lika dant. Herregud vad de rör på sig. Det är helt naturligt för dem att alltid var i farten.
Sen är väl det mitt dåliga samvete med. Att jag inte kan göra som förut men fortfarande vill.
Att jag vill inte bli anpassad efter. Fast jag måste bli anpassad efter och jag tror inte att folk egentligen inte tycker att det är så jobbigt att anpassas efter mig. Det är mer jag som stör mig på det.
Det är väl så när man helt plötsligt är annorlunda mot vad man var tidigare. Det är svårt att vänja sig vid tanken om att jag måste anpassas efter. Fast när man tänker på det folk anpassar sig alltid mot varandra och acklimatiserar sig och bildar nya sammanhang för att passa in.
För mig är det väl bara ett nytt sammanhang. Idén om mig i ett nytt sammanhang.
Du vet det där som alla som går något som helst på Universitet med humaniora eller samhäll tjatar om.
KASAM, Känsla av sammanhang.( googla om ni vill veta mera)
( Det handlar om att människor förstår inte informationen som blir given till dem om de inte förstår sammanhanget som informationen handlar om, varför man gör en viss förändring, varför det är på ett visst sätt)
Jag måste bara fatta det nya sammanhanget för mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar