Doktorn

Just ja, jag glömde berätta om läkarbesöket. Alltså mer utförligt.
Han blev lite förvånad Doktor Sven att jag inte skulle bli fortsatt sjukskriven. Men blir man utförsäkrad så blir man.

Jag berättade om mina besvär. Lungorna, bubblandet och detta förbaskade kliandet över hela kroppen.
Vi ändrade även om mina mediciner.
Så jag ska äta fyra tabletter tryptizol mot mina nervsmärtor. Sedan ska jag gå upp i 50 mg och bara ta en tablett. För det kan hjälpa mot nervsmärtorna.
Jag fick ju prickar och det kliar över hela min kropp när jag gick på modifast och det har inte slutat än. Jag är supertorr och det kliar precis överallt. Jag fick en salva som är i pumpformat som gör att "det kan svida"
Men tre gånger i veckan ska jag smörja in mig. Jag river sönder min kropp i sömnen.

Jag fick gå och ta tempen och ett CRP och fick penicillin utskrivet.
Det kändes skönt att slippa be om ett sjukskrivningspapper. 

Tacksamhet och ryggkänslor

Min höft den värker, sjukgymnasten på ortopeden tror att det är nerverna, sjukgymnasten Lisa tror att det är muskler. Jag tror att det är både och. För det blir inte bättre när jag blir varm.

Jag har även en brännande känsla i foten och tappat känseln i trampdynan igen. Jaja, vad är en bal på slottet.

Men min  rygg känns bättre idag än igår bara mitt ben som spökar. Dumma ischias. Fast det är bara morgonen än så länge. Det känns så himla skönt att inte bara vara "Ellinor = rygg" utan nu är jag Ellinor = rygg och gbp operation och fru och matte och bloggare.
Jag har inte så mycket andra identiteter.

Innan jag blev sjuk var jag Ellinor= arbetskamrat, personlig assisten, student, bokläsare, bloggare, matte och så vidare.

Jag är så tacksam att jag blir glad över att jag börjar bli bättre och ser ett ljus i mörkret ryggsmärta.

Doktorn från Ortopeden ringde mig häromdagen, han ska gå i pension. Han berättade att de tänker inte göra nått nu utan har jag inte blivit bättre kan det bli aktuellt till hösten.

Jag ska ge hans" du kan ju bli sjukpensionär" på moppo. För det tänker inte jag alls bli. Jag vet att jag troligtvis hamna där med kryckor någon gång i framtiden igen. Men nu, nu ska jag sikta på att bli mitt bästa jag, helhjärtat. Min kropp är ett steg närmare att bli det nya jag. Den nya kroppen som är kantstött men fungerande. Underbart.
 

Från det här

till det här:

365 dagar av sjukskrivning

Igår var det exakt ett år sedan som min rygg brakade sönder för andra gången. Jo, för du ser, jag var med om en arbetsplatsskada där jag fick diskbråck, jag hade väldigt ont men i december exakt för ett år sedan satt vi på julbordet i övrenågontingträsk och åt julbord allihoppa på Makens sida familjen. Jag fick mer och mer ont i ryggen när jag satt där på julbordet och så gick jag ut med hunden när jag kom hem och tog ett steg framåt och så sa det plopp och pang i ryggraden. Jag fick så fruktansvärt ont att jag inte kom upp för trappstegen in utan maken fick hjälpa mig upp och in i sängen i gästrummet. Det som nu är ett badrum. Där låg jag och kved. Hade jag vetat då vad jag vet nu hade jag åkt in och inte väntat som de från sjukvårdsupplysningen sa.
Jag fick bara mer och mer ont.

Idag den 13 december har jag varit sjukskriven i 365 dagar. Ett helt år av mitt liv har gått i diskbråckens tecken. Med två operationer, förlamade tår, en sjukvård som gör sitt bästa( sjukgymnasten Lisa, Kuratorn Camilla och Arbetsterapeuten Gudrun) och en sjukvård som sviker( Ortopeden på NUS).

Det känns som en helt galen tanke att ha varit sjuk ett helt år. Ett år av operationer, sjukhusbesök, ambulansfärder, inläggningar, smärtlindring, morfin, ketogan,dropp, tre olika sjukhus, den där hemska blockaden. Mediciner och smärta.

Det känns som jag äntligen är på bättringsväg. Det finns en väg framåt istället för bara neråt i avgrunden av smärta, som den jag faktiskt har varit på väg mot. Men jag vände där, där i botten av smärtan och nu är jag på väg uppåt. Det känns verkligen så. Jag vet man ska inte skriva att nu går det uppåt för då börjar det gå neråt.

Men det känns verkligen så. Det här året har givit mig en otrolig drivkraft. En jävlar annama och en inre styrka som gör att jag driver mig själv framåt. Dit jag vill komma. Jag har även behövt se mitt liv som det faktiskt är och hur jag ska göra för att anpassa den efter mina nya förutsättningar. Att inse att den säkra vägen inte alltid är rätt väg. Bara för att den är bekväm.

Nu har ett år gått. ett år av sjukdom och djävulskap och äntligen känns det som att det är jag som styr skutan igen och inte doktorer, inte sjukhus, inte vänta på någon annan.
Det känn som när läkaren i september sa: Du kan ju bli tillfällig sjukpensionär i sex- sju år. Då kände jag nu skiter jag i det här. Nu gör jag på mitt sätt och se vad det har lett till. Jag har inte varit inlagd på tre månader. Jag är på bättringsväg. Smärtdimman i huvudet är borta. Min kropp är förtvinad och svag. Min rygg gör fortfarande ont, jag har fortfarande förlamade tår, jag har fortfarande ont i höften och benet och orkar inte mycket. Men. Jag ska bli bättre, jag kan bli bättre. Jag tänker inte ta en läkares nej som finito. För jag vet att det inte är sant. För han vet inte min inre styrka. Den jag vet om nu.

Så ja, jag har varit sjukskriven i 365 dagar. Ja, jag har fått förlängd sjukpenning, ja, jag ska göra en gbp och operera mig en tredje gång. Ja, jag har ryggproblem och ont. Men ingen. INGEN kan säga åt mig att bli sjukpensionär och att jag inte kan bli bättre eller utvecklas.


Så det så!

Mvh /hon som bestämmer över sin kropp och ska träna sig själv tillbaka till en ofantligt bra kropp och ingen läkare ska få säga något annat!

Framtiden och rädslan för min rygg.

Jag fick hem mina dvd skivor idag med Yoga för rygg och nacke, sedan kunde jag ju inte låta bli Blossom. Ja, jag vet jag är en riktig sucker när det kommer till henne. Men den Yoga dvd kostade bara 69 kr och jag tycker att jag är värd det.

Det är konstigt att jag känner ett behov för att rättfärdiga min svaghet för henne. Det är väl bara det att hon verkar vara så himla vettig och att hon också har opererat diskbråck. Det är väldigt skönt med förebilder. Jag insåg aldrig det när jag var yngre. Jag hade inte  några förebilder. Men ju äldre jag har blivit ju mer ser jag behovet för dem.

Jag brukar tänka att " kan blossom så kan jag". Visst alla människor har olika förutsättningar här i livet att göra det bästa utifrån de möjligheter de har fått. Jag försöker tänka på diskbråcken i ryggen min som en möjlighet istället för det värsta som har hänt mig.

Jag försöker se det som en möjlighet. En möjlighet att våga göra något istället för att bara gå på i ullstrumporna som är väldigt lätt och väldigt bekvämt istället för att göra det jag verkligen vill med mitt liv men aldrig riktigt vågat. För det är ju så, man vet  vad man har men inte vad man får. Men nu har jag inte det jag har haft.

Jag kommer aldrig mera kunna lyfta tungt, arbeta som undersköterska och min kropp kommer inte klara samma saker som förut. Innan DDD, disc degenerativ disorder som det så fint heter på engelska. För det blir aldrig som förut. Aldrig som innan. Annorlunda, smärtfullt, ja antagligen.
Men livet kommer ju gå på, annorlunda men det fortsätter ju.

Så nu ska jag kunna göra saker igen. Som jag vill. Min rygg kommer styra mycket av min vilja och doktorer kommer säkert säga vad som är okej eller inte att göra. Men jag ska försöka leva mitt liv lite mera som jag vill. Utmana mig själv och inte vara rädd för min rygg.

Önskehjärta

Igår på sjukhuset gick det inte så bra som du kanske har förstått. Vi tar vad som sas senare för jag orkar inte prata om det just nu. Jag har pratat lite med de närmaste och även några som har ringt. Jag ska berätta.
Men jag måste få processa det lite för jag vet att inget har egentligen förändrats från  i förrgår till  idag förutom att överläkaren sa som han tyckte att det var.

På Norrlands Universitet Sjukhus finns det en fin liten shop, där de säljer färska blommor, lite nallar, fina tänkvärda skytar tänk lite  så där lantligt vitt och även smycken.

Jag grät hela vägen ut från doktorn, ut genom korridoren, ner i hissen och ut i korridoren och ända till centralhallen. Men jag gick in i den butiken, med tårarna rinnande.

Där fanns det ett fint smycke och ett kort. Jag köpte båda.

Det var ett hjärta som man kunde öppna och kallas önskehjärta. Innuti hjärtat ligger det ett ihop rullat papper som man kan skriva sin egen önskan på.
Vilket jag gjorde och nu bär jag det runt min hals.

Så här ser det ut när det är stängt. Det håller sig stängt med en magnet. Vad jag har skrivit vet bara jag.

Hej

Jag är inte så glad och jag mår inte så bra så vad som sas tar vi en annan dag. Men om jag säger så, det var inte nått jag blev glad över.

De måste ju erkänna att de har opererat två olika nivåer och dessutom opererat fel!

Jag har tittat lite på mina Magnet Röntgen bilder och på mitt ärr på ryggen. Jag kan inte förstå att läkarna inte kan inse att de har opererat diskbråck på flera nivåer i ryggen. De hävdar att de inte riktigt vet om de har opererat på en eller två nivåer men att de " borde " ha opererat bara på en nivå. Eftersom det står så konstigt i mina journaler och hehe de har glömt skriva dit att jag har en extra kota så de vet inte hur de ska räkna . Oups!

Låt mig presentera lite bevis.

Bevis nr 1: Ärret

Diskbråck ärr

Ser ni att det är två sorters ärr. Det övre ärret som är lite mer till vänster och har stygn som ser lite ut som ett kinesiskt tecken det är från  min första operation. Det andra ärret som är lite mera till höger och har inga stygn som korsar är från operation nummer två

Rent logiskt hade de gått in på "samma " nivå. Hade de väll gått in via det gamla ärret för att slippa så mycket ärrvävnad som möjligt OCH hade de ifall de nu skulle ha opererat på samma nivå inte gjort ärren parallella?

Istället för under varandra som nu

BEVIS NUMMER 1: Se ärret

Bevis nr 2:

Magnetröntgen med kontrastvätska av ländrygg

Detta är min senaste magnetröntgen bild, en av dem alltså. Ser ni områdena som är markerade med pilar. Detta är alltså ärrvävnad i min hud/muskler och fettvävnad. Det är alltså två ingångar på TVÅ olika nivåer.

Dessa nivåer är dessutom parallela och går inte ihop. Alltså borde de ha gått in på två olika nivåer rent logiskt.


BEVIS NUMMER 2: Se ärrvävnaden innuti.


Kan någon vara vänlig och tala om för mig att jag inte har rätt? Att jag inte har blivit opererad på två olika nivåer så ska jag gärna slicka den där doktorns röv.
Men nu har jag rätt. För annars skulle inte bevisbördan vara så tung. SÅ nu får de krypa till korset och slicka min röv. Om de inte erkänner detta nu och skickar mig till en annan klinik.
Då jävlar ska jag röra om hos dem. Då går jag till pressen.


Jajemensan.

Visst synns det att jag har blivit opererad på två olika ställen i ryggen tydligt. Ni kan väll skriva en kommentar och stödja mig i detta. Att jag ser rätt.

Eller kan jag ha fel?

Jag måste ha rätt? Eller hur?

Mental avslappning?

Jag har Mariah Carey i öronen. Jag vet, popsnöre, men jag gillar hennes musik. Whailande. Det är något speciellt med den där tonårsmusiken. Den växer sig fast i öronen på mig. Och jag njuter av den. Den kan jag slappna av till.

Appropå slappna av. Vad sjutton är det med doktorer och slappna av va?
De doktorer jag har träffat under det senaste året har sagt till mig: Ellinor du måste slappna av du är så spänd!

Jag frågade sjukgymnasten Petra om hur jag skulle slappna av lättare och att alla doktorer påpekar det hela tiden att jag inte är avslappnad.Så sa jag det hur ska jag kunna slappna av när jag inte kan ha benen raka?
För jag är ju still väldigt mycket kroppsligt och " tycker att jag är avslappnad".

Hon förklarade det som att när man har ont så vill inte kroppen slappna av. För det gör ont att slappna av ifall det skulle hugga till i ryggen. Då är det lättare för kroppen att alltid vara spänd för att skydda det trasiga, skadade som finns i kroppen. Därför är det svårt för någon i smärta att slappna av i kroppen. Det kan även vara så att när kroppen måste vara still så är det tankarna som åker karusell med en. Att de bara springer hit och dit och det blir svårt att sortera ut vad som är viktigt eller inte viktigt. Det är även så att smärtan kan avta efter ett tag men huvudet fortsätter att springa hit och dit ändå.  En del sätter sig det i huvudet och andra att de inte kan slappna av kroppsligt. Jag kan inte slappna av kroppsligt. För att jag får ont om jag slappnar av och kroppen reagerar genom att spänna sig. Så hon tyckte att jag skulle sluta bry mig om att slappna av i kroppen. Men om jag skulle börja med karusellen i huvudet istället så tyckte hon att då var det läge att börja tänka på fokusering på nuet och mental avslappning.

Det är flera läkare som har sagt att jag borde pröva det. Mental avslappning.

Någon som gör´t? och vill tipsa om varför/varför inte man ska göra det? Vad gör det för dig? Är det nått för dig. Tipsa på

Mötet med Arbetsgivare och Försäkringskassan och en dum vård!

Mötet med Försäkringskassan gick jättebra, arbetsgivaren också. Det sas inte så mycket förutom att vi ska ha nytt möte i December.  Så det är ju bra. Arbetsgivaren får + i bemötande och Försäkringskassan får + i bemötande med.

(Hörde du ett men komma)

Men Lisa ( sjukgymnasten) var med idag på mötet en stund för att berätta lite om " vad jag gör för att bli bättre" och min framtida vård. Typ att jag får vänta överallt. Vänta på team på VHC( Vindelns HälsoCentral) och vänta på ortopeden. Hon frågade om Försäkringskassedamen visste hur jag såg ut i ryggen och vad jag hade för diagnos. Försäkringskassedamen sa att -Ellinor har visat bilder och förklarat en del. Lisa sa då: Hon har hela ländryggen full med diskbråck och även ett i bröstryggen.

Här hajade jag till. Vaddå ett i bröstryggen. Jag har fyra diskbråck i ländryggen. Tänkte jag för mig själv.
Jag sa: Har jag ett diskbråck i bröstryggen?
Lisa sa: Ja det har du
Jag sa: Men varför har ingen sagt det tidigare, menar du att jag har fyra i ländryggen och ett i bröstryggen, alltså fem diskbråck totalt?
Lisa sa: Ja det har du och ibland säger man inte allt, jag menar, det är många som har diskbråck och har man inga symtom så säger man inte alltid. Det kändes verkligen som hon försökte komma med en bortförklaring här för att hennes kollegor de kära doktorerna inte har gett mig rätt information och hon råkade försäga sig. För "hon får inte säga " sånt utan det ska komma från behandlande doktor. Vilken behandlande doktor är det då? Den icke existerande?
( här kände jag för att gallskrika rakt ut, bara: VADDÅ inga symtom min värk i bröstryggen, min jävla skuldra som har spelat Alban i massor av år men sa istället) När såg ni att jag hade den första gången?
Lisa sa: Ja men det såg vi sedan din första MR röntgen.
Jag: I januari?
Hon: I januari.
Jag sa: Så jag har fem diskbråck och inte fyra?
Hon: Ja det har du.

Hon råkade då försäga sig för att hon skulle berätta om min rygg då talar hon om att jag har fem diskbråck utan att någon har informerat det till mig först. Det går bra att informera andra om patientens tillstånd men inte patienten själv. Det är så djävulusiskt fuhuuult
Jag är något oerhört fruktansvärt himla obota supertrött( tänk fulare munspråk) på deras oärligthet.  Med de menar jag sjukvården. Med oärlighet menar jag deras mentalitet att patienter ska vara on "needtoknow" basis. Alltså att en patient får inte reda på allt som rör patienten utan bara så lite som möjligt.

Jag må vara handikapad för resten av mitt liv men jag är inte omyndigförklarad. Jag har bara problem med ryggen och FEM ( 5!!) diskbråck inte fyra. Varför undanhåller man den informationen från en patient?
Vad är skillnaden med att säga du har fyra diskbråck i ländryggen och ett i bröstryggen jämfört med att säga att du har fyra diskbråck och behöver operera dig i januari när första magnetröntgen gjordes? Det hade varit betydligt bättre att få reda på det i januari än att få reda på det nu och bryta ihop när mötet var över och fulgråta i regnet( tack gode gud för regn och lancome's mascara)

Vad tror de ska hända? Tror de jag ger upp bara för att jag får reda på att jag har ett till?Varför inte bara ge mig de förutsättningarna för att bli bättre. För kunskap ger förutsättningar att välja hur jag hanterar situationen.själv. Då blir det mitt val. Kunskap är makt. Makt att själv välja hur jag hanterar min situation och det är jag som lever med mina diskbråck.

Det röda vid skuldran där har jag apont på båda sidorna.

Varför undanhåller man då mig med så pass viktig information att jag har fem(5!) diskbråck i ryggen. Det är inte att jag har ett till diskbråck jag är arg och ledsen för. Utan det är det faktum att den informationen har undanhållits från mig. Och till vilken nytta?

Jag vet att gränsen mellan fyra och fem diskbråck inte är så stor, jag menar det är ju bara ett mer. Men grejen är att den ger mig information som jag kan hantera så att jag förstår varför jag har ont i bröstryggen. Det är ett diskbråck som sitter där och slår mig blå och gul och gör att jag får svår att andas ibland för det gör så ont.

Personalstrategen( HR-businesspartner) frågade om jag  hade stora kontrollbehov. Men vad sjutton ska jag ha då? Vad ska jag ha när vården inte är ärlig mot mig? Inte talar om fakta som rör mig? Inte sköter sina åtagande i något led och ger mig undermålig och under all kritik ett hemskt dåligt bemötande.

Jag tror så här, jag tror att doktorerna blir så hemmablinda att de inte tänker på att ge patienterna information " för de ska de veta i alla fall för det är en känd kunskap" som patienterna inte alls tycker är känd. Som patienterna inte har någon aning om för de är inte vana att vara sjuka eller förstå den " tysta "kunskapen som man bara " vet".

Idioter!