24 mars 2012

Att vara stolt över att man gör nått bra för sin egen skull


Min egen hälsa skriver här ( under den 20 mars 2012) om att gbp är det värsta som en normalviktig kan tänka sig som åtgärd mot en övervikt. Det har fått mig att fundera om det påståendet är sant. Jag vet inte om det är i bantarvärlden som alla förr eller senare går in i att det ser det som "den lätta vägen ut". Jag tror att alla är mer eller mindre nöjd med sin vikt.

Av alla jag har pratat med och berättat om min gastric by pass för så har alla varit väldigt glada för min skull. De har sagt alltifrån "åh äntligen, jag har inte vetat hur jag ska ta upp det med dig, jag har varit så orolig för din hälsa" till " vad kul, när blir det av?"Och detta har varit ur mina smala vänners munnar.

Men om man ska se till det stora hela. De som inte är mina vänner. Utan vad media plöjer ut i sina kanaler så är gastric by pass inte helt okej. Utan det finns många komplikationer och det är bara de som är missnöjda som kommer till tals. ( Kalla fakta, aftonbladet osv ni får googla själva). Det är väll för att nyhetsvärdet är högre i tragedi än i lyckliga historier.

Det finns ju sådant som inte är bra med en överviktskirurgi. Men jag tror inte att landstinget hade betalat alla dessa operationer om det inte fanns stora hälsovinster med operationen.

Visst det finns en skam inom varje gastric bypass opererad över att man inte klarade det själv. Jag bär själv en sådan stor skam. Men det är nog inom en själv som den är värst. Att man skäms inför sig själv. Att man inte kan göra som alla andra( vilka nu de är?) och gå ner i vikt utan en operation.
Att man valde detta istället för att ta en sväng till hos viktväktarna, cambridge eller någon annan svältkur som inte ger något annat än några kilon ner och många fler upp igen.


Men den skammen över sig själv för att man väljer en gastric bypass ska man glömma. Jag hade mycket mera skamkänslor precis innan jag berättade om mitt beslut och att jag skulle opereras för jag visste inte hur min omgivning skulle ta det. Jag skämdes lite inför mig själv. Jag höll mina funderingar inom mig för jag ville verkligen att detta beslut skulle komma från mig och bara mig utan att ha blivit influerad av andra i min omgivning.

När jag väl berättade då slutade jag skämmas. Jag kanske har haft tur i att folk bara har tagit det som en bra nyhet. Att de har kommit med frågor för att de är nyfikna och bryr sig om mig har känts bra.

Jag är i alla fall väldigt stolt över att ha gjort min operation och jag skäms inte längre. För beslutet är så självklart när jag väll fattade det. Nu på vecka tre efter operationen känns det bara skönt och bra och jag vet att jag är i en smekmånadsfas än så länge. Jag tappar inget hår än( det gör man ofta efter stora operationer, jag har gjort det efter båda mina ryggoperationer förra året. hej hårlös!). Jag har inte haft någon dumping än, jag har inte ont i magen lika mycket som jag hade innan operationen. Men just nu känns allting bara bra.

Och det är väll det jag ville säga. Att när beslutet är självklart så skiter man fullständigt i vad omgivningen tycker eller tänker, som man själv inte har en aning om vad de tänker för man är ingen tankeläsare, för att det är en själv det handlar om. Man gör äntligen något som är bra för en själv och då ska man inte skämmas.

Jag ser det som att man gör allt för att bli hälsosammare och ha en kropp som orkar istället för att den går sönder och man går runt och mår dåligt. Man är helt enkelt sann emot sig själv och det är inget att skämmas för. 




3 kommentarer: