att uppskatta

Jag väger mig varje dag. Alla säger att man bara ska bara väga sig en gång i veckan. Vilka nu alla är? Jag väger mig varje dag och när jag inte väger mig varje dag går jag upp i vikt. Det är säkert något psykologiskt i det där.
Jag har skött mig utmärkt och inte fuskat någonting alls. Men, jag har gått upp tre hekto sedan igår. Det är inte klokt. Hur är det möjligt?

Jag har skött mig, jag tom tränade igår och allt. Jaja, sånt är livet ibland. Kroppen svarar inte alltid som man( och med man menar jag, jag) vill att den ska göra.
Men i morgon lär jag ju definitivt gått ner i vikt. Annars blir jag nog lite lätt frustrerad. Jag känner mig lite frustrerad idag. Jag vet det bara är tre hekto och jag har ju inte fuskat.

Fasiken så irriterande!

Men kroppens vägar äro outgrundliga. Den gör inte som man vill. Hade jag fått som jag velat hade jag ju inte haft mina fyra diskbråck och en knöl. Jag hade inte gått upp tre hekto heller.

Men samtidigt. Hade jag inte haft mina diskbråck hade jag inte varit så tacksam jag är idag över att jag faktiskt fungerar så pass bra som jag gör. Att jag har varit så svag gör mig så mycket gladare över hur stark jag är idag.

Även om Svärmor slår mig både i benpress och stjärtlyft på sjukgymnastiken( jag kan inte göra nått av dem) så är jag oerhört glad över att jag kan göra så pass mycket som jag kan. Vi tränar ihop  nämligen eftersom Lisa min älskade sjukgymnast har fått gått ner i halvtid så måste hon para ihop folk och då passar det utmärkt med mig och Svärmor tillsammans.

Jag är bara så himla glad över att min kropp är bättre. Att jag har blivit så starkare och att jag kan uppskatta hur bra jag har blivit. Det hade jag inte klarat av innan jag blev skadad i ryggen.