Skillnaden på ett halvår

Jag tänker sist jag var här.Med här menar jag  i Västerås med min Make. Då gick jag med gåstavar för jag kunde inte gå utan. Jag hade glidlakan i sängen. Det har jag fortfarande för det gör att jag kan sova gott och vända mig lätt i sängen utan hugg i ryggen. Jag haltade, jag var tvungen och ta paus mycket när jag gick runt lilla parken med Jenna. Jag hade ont. Jag mådde dåligt. Jag kunde inte gå utan klackar. Jag kunde inte sitta ner. Jag orkade inte gå i mer än en butik. Jag gick min första kilometer på över ett år då. Med många stopp, riktigt långsamt* tänk sengångare* och var så stolt över mig själv.

Den här gången. Kan jag gå en kilometer visserligen med stop och vilande, men med lite högre hastighet. Jag har gått från sengångare till sköldpadda. Jag går utan stavar. Jag har ett lättare hjärta. Jag kan sitta en stund.
Jag har bevisat den där läkaren att han hade fel. Jag blir faktiskt bättre.

Jag har som mål att kunna gå 5 km på topploppet. Inte i år. Men nästa år ska jag gå det. Jag hoppas att jag kan få med mig ett lag på 6 personer så man kan ha picknick i gräset efteråt. Jag gick blodomloppet två gånger innan jag blev sjuk. Jag vill kunna göra det igen.

Jag är så glad att jag inte går med stavar längre. Att jag har blivit så pass fysiskt stark att jag kan gå utan att kollapsa.

 Det är en grym vetskap att komma på att man är glad för det minsta lilla. Fantastisk upptäckt.