Två freaking kilometer

Idag har jag klarat av något stort. Ja, detta är megastort. Jag har gått två kilometer. Två hela kilometer.
Jag hade ju väldigt ont i ryggen i morse och jag tänkte vid klockan två att ja, men jag prövar att gå ut. Satte på mig korsetten. Vilket gör Jenna helt tokig för hon vet att då blir det promenad. Jag tittar inte ens på henne utan det räcker med ritchet från kardborren och hon blir till sig.
Jag började gå och tänkte att jag skulle gå sakta och se hur långt jag kunde gå och det kändes bra så jag traskade på. Kom till min vanliga vändningspunkt och tänkte nej, jag vill gå längre.
Och det gjorde jag. Ända till första älgtornet. Det är det längsta jag har gått på väldigt länge.
Sist jag var vid älgtornet var i juni 2010 innan mina diskbråck. Då såg det ut så här:

Jag är så otroligt glad och stolt över att jag klarade av att gå så långt. Att jag verkligen gjorde det. Det tog mig en timme och fyra minuter att gå fram och tillbaka. Men jag gick två hela långa kilometer. Det känns verkligen som en milstolpe.
När jag kom hem ringde min chef och jag var tvungen att stanna vid den stora snöhögen. Hon ville prata om all hysch hysch som pågår. De ska sälja ut personligassistans i kommunen och jag tillhör dem. Jag började få ont och mina ben ville att jag skulle sitta ner. Men att gå in var det inte att prata om. Har man väl fått bra mottagning. Ja, då stannar man kvar där man är.
Jag satte mig på snöhögen och började glida ner och ramlade på rumpan.
Gissa vem som ligger i sängen nu och har ännu ondare än i morse.

Bannar mig själv det är vad jag gör. För min rygg har huggit mer den senaste veckan. Det har glidit lite mera i ryggraden. Suck och stön. Jaja, så går det för att man ville sitta för benen inte ville bära.

Men i alla fall. Här är segergesten över min stora bedrift. Två freaking kilometer.