Min make har fått mig att lova att jag ska se mer positivt på saker och ting framöver. Det är nämligen så att jag börjar bli väldigt negativ av mig. Det är bara det att jag är himla frustrerad. Vilket i sig är en bra grej. För det betyder att jag har blivit mycket bättre och att jag vill framåt och tycker att det går långsamt.
Det känns som att jag är fast i en situation som jag inte kan påverka och det driver mig till vansinne.
Situationen har med min sjukskrivning att göra och allt detta väntande på allt som jag inte kan styra över.
1. Jag väntar på operationstiden för min gbp på Ersta sjukhus
2. Jag väntar på smärtrehab som jag måste göra efter operationen
3. Jag väntar på mitt möte med arbetsgivaren och försäkringskassan så att de kan avgöra mitt öde.
4. Högskoleprovet. Jag vet inte om jag ska anmäla mig till det eftersom jag vet inte om jag är nyopererad eller vart i landet jag bor när det sker. Men. Jag vill ju börja plugga igen och då måste jag ha högskoleprovet. För det gäller i fem år och mitt det gick ut i höstas. och jag som har ett snittbetyg på nästan vg har inte en chans att komma in på något program utan att göra hp.
Det finns två alternativ.
1. Jag blir omplaserad och får en administrativt jobb. Vilket är toppen med tanke på att då har jag fått in den magiska foten i en branch som min rygg klarar av och som jag vill jobba med. Jag jobbar där och får erfarenhet. Under tiden söker jag nya jobb i Västerås inom den branch som jag har fått in foten i. För det är aldrig fel att jobba och det är aldrig fel att få erfarenhet. Dessutom längtar jag verkligen efter att få jobba igen.
2. De säger upp mig. Vilket gör att jag kan flytta till maken och börja plugga om jag kommer in. Vi får bo i en trång liten etta i Västerås men jag är hos honom och det är ju det jag vill.
Jag funderar nämligen på om jag också ska börja studera på heltid. Att läsa ett program på 3 år. Då är jag ändå färdig fortare än Maken som studerar i fem år. Mitt vanliga program det som jag har uppehåll från nu, Programmet för Ledarskap och Organisation på Lnu det är bara i halvfart. Och jag är helt säker på att jag klarar av både det och vanliga studier. För klarar man av att jobba 92 % och plugga halvfart ja, då klarar man det andra med.
Jag vet bara att jag vill framåt. Jag önskar att det vore den 26 mars. Och jag satt där i sammanträdesrummet på kommunhuset.
Jag har väldigt dåligt tålamod. Jag vill inte vara sjukskriven längre. Jag vet att jag inte klarar av ett fysiskt tungt jobb. Det blir inte någon mer vård för mig. Men jobba det ska jag bara.
Vad jag ville säga är att jag är stört irriterad över att jag inte kan påverka vårdens väntetider och inte heller min arbetsgivare som väntar på mig. För innan de vet hur det är med mig kan de inte göra någon plan. Det är ett moment 22. Jag ska träna upp mig till att bli tillräckligt bra för att kunna jobba igen.
Så vad kan jag göra då? Min sjukgymnastik, mina promenader och vara positiv och hitta en ny hobby. Maken tycker jag ska börja skriva på den där barnboken som jag tjatat om att jag vill göra i evigheter.
Sträva efter att bli bättre. Få en bättre grundfysik.
Och framförallt som jag faktiskt lovat maken, försöka vara positiv.
Ps. Nått annat jag dör på är den där motionscykeln som räcker ut tungan åt mig så fort jag tittar åt vänster i sovrummet. Jag vill verkligen cykla. Ds
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar