Vänta

På nått sätt borde jag  vara mindre negativ tankemässigt och jag borde sluta snöa in så totalt på min rygg. Jag vet att det handlar om en acceptans om ett nytt slags liv efter nya förutsättningar.

Jag hatar att inte veta. Det är klart att jag inte kan veta vad framtiden har med sig, det är klart. Men jag hatar att jag inte får förutsättningarna att ens planera.

Det här är det jag vet:

Den 21 september så ska jag på Möte med doktor Enskog i 50 minuter, han ska avgöra min framtid känns det som.

Den 1a december så tar min sjukskrivning slut.
Ja och så vet jag att pappa åker hem den 16 september och mamma kommer den 17 september och stannar ett tag. 

Men sen då?
Det där med allt det där livsviktiga som typ : vad ska jag jobba med? Vad ska jag plugga? När får jag bo med min make istället för med hans bror( inte för att hans bror inte är trevlig, för det är han, men ja, jag vill ju bo med han jag har gift mig med lixom)

Jag vet att jag ska vara här och nu som alla säger, men samtidigt vill jag ha mål, jag vill planera min framtid. Jag vill veta. Jag vill ha en plan,en plan för ryggen, en plan för mig och maken, en plan där det finns några hållhakar.
Ja men du vet, ett schema, ett sånt man har när man jobbar.

Inte bara två datum som avgör mitt liv. Den 1:a december och den 21 september. Utan en redig framtidsplan med framtidsdrömmar som blir till delmål.

Jag vill veta förutsättningarna för planen.

Förutsättningarna kommer jag få den 21 september. Då jag ska på läkarbesöket. Han som ska avgöra min framtid. Han som ska bestämma. Tänk att de är lite som gud, de där doktorerna.
Människan spår( jag) Gud rår( doktorerna) åtminstone när det kommer till min rygg och ryggframtid.

Sen rår gud själv när läkarna väl har bestämt sig och jag får rätta mig in i ledet och bara göra det bästa av situationen.

Fast jag kanske inte vill rätta mig in i ledet. Jag kommer säkerligen vilja ha en second opinion. Så det så. Detta med vänta det är verkligen inte min grej.