Morfinet

Idag har jag hamnat på bara ett piller om dagen med morfinet. Fyra dagar kvar.  Snart är jag av med dem. Jag ska bara bli tillräckligt stark för att kunna sitta och köra bil. Den dagen jag kan det. Åh vad jag längtar ihjäl mig.
Fast jag kommer ju byta ut ett piller mot ett annat.

Det där andra heter tryptizol och är ett antidepressivt medel. Jag sa till doktorn att jag är inte deprimerad. Jag sörjer visst, men det ska man ju inte ta udden av. Man måste få sörja. Jag ser ju en framtid för mig själv och jag har planer. Jag är inte deprimerad.

Han sa att det är mycket möjligt att  " du inte är deprimerad, men dina nerver är". Tänk gammalt folk som säger att " det är nerverna som spökar" när någon mår dåligt psykiskt. Att det faktiskt kan vara riktigt sant. Mina nerver spökar nämligen. Mina nerver lever rövare. För de sitter fast i ärrvävnaden. Så är det.

Han vill att jag testar tryptizol för att bli av med nervsmärtan. Jag hoppas det hjälper.

Det konstiga är att han tycker inte att jag äter mycket tabletter. Jag äter massor av tabletter. Det är helt sjukt vilket perspektiv han har. Hur kan man säga att jag inte äter mycket tabletter? Galet är det